Havet är naturligtvis, om uttrycket ursäktas, ett bottenlöst ämne. Och väljer man därtill att presentera ämnet i den högst obestämda formen ”lyrisk essä” blir det ännu bredare, ännu mer fyllt av möjligheter. Jag är inte säker på om öppenheten, de oändliga variationerna, är ett hinder eller en genväg. Går det att göra rätt? Går det att göra fel? Är det fegt eller modigt? Det lutar åt bägge två. Det skvalpar. Som vågor.

När radioproducenten och ljudkonstnären Martin Johnson och Monika Fagerholm slog sina blöta påsar ihop resulterade samarbetet i en serie uppskattade reportage som sändes i P1 på Sveriges radio sommaren 2011. Nu är duon, och i stor utsträckning samma material, tillbaka igen. Den här gången i bokform. Är lyrisk essä en omskrivning för radiomanus?

Nej, riktigt så förhåller det sig inte, även om minnesgoda radiolyssnare kommer att känna igen en hel del. Efter att ha ryggat tillbaka inför det rätt hiskeliga omslaget kan läsaren lugnt, och oberoende av etermedia, försjunka i Havet och essäerna Katastrofen, Under ytan, Labyrinten och Ensamheten. Havet som hopp, havet som skräck, dröm, faktum, illusion, grundförutsättning, liv och död. Martin Johnson och Monika Fagerholm flyter med sina infall och möter Inger Alfvén, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer, Kristian Petri och får begärliga kallsupar av ytterligare en hög författare som förhållit sig till samma stora ämne. Simmare, dykare, ensamseglare. Vågskum.

Poolens idéhistoria skissas på några snabba sidor för att landa i en skön slutsats om futtigheten i vår mänskliga drift att domesticera ett väldigt hav som vi visserligen kan döda om det befinner sig i en nästan sluten vik som Östersjön men aldrig någonsin riktigt besegra på riktigt. Fisketurer, simstränder, båtflyktingar, radioaktivt bottenslam. Författaren Jonathan Franzens sorg över vännen David Foster Wallaces självmord. En våg är en cirkelrörelse. Varje tanke är en robinsonad.

Ibland bottnar författarna inte riktigt i materialet. Men det är kanske inte meningen. De följer strömmen och guppar i stället. Och de guppar på ett trollbindande sätt. Personliga minnen, journalistik, tankar.

Det framgår inte alldeles tydligt (utan bara genom en finstilt markering i typsnittet) vem som har skrivit vad, vilket stundtals är irriterande. Monika Fagerholms på en gång intensiva och tillbakalutade skrivande passar förstås utmärkt för ämnets grandiosa omfång. Och Martin Johnsons texter imiterar nästan, eller liknar åtminstone, Fagerholms och bär en snarlik kvalitet. Kanske innebär genrebestämningen också att jag har överseende med att det spretar en smula, men jag tror inte det. Havet, som strängt taget är att betrakta som en enda essä med några mellanrubriker och inte fyra skilda verk, slösar inte tid och rum på att övertyga och briljera, utan ger efter för infall och intresse, vilket per definition ger en intressantare text, åtminstone i min bok. Ett imponerande samarbete.

Sebastian Johans

Monika Fagerholm, Martin Johnson: Havet: Fyra lyriska essäer. Söderströms, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.