– Vår dröm var att åka med en segelbåt, berättar Dror Feiler som är talesperson för organisationen Ship to Gaza där han sitter i Estelles kajuta och värmer sig med en kopp kaffe. Sebastian Bergholm träffade honom innan fartyget lättade ankar och satte av mot sitt ovissa öde.
Då jag träffar Dror Feiler ligger Estelle ännu i hamn i Åbo. Skeppet Estelle är skönheten och den israeliska marinen är odjuret, funderar han. Fartyget som nu köpts av Ship to Gaza har tidigare använts för rättvis handel och kommer nu att ha förnödenheter men främst solidaritet i lasten, berättar Feiler om planerna för en tredje seglats till Gaza ännu i år.
Ship to Gaza förefaller ha ett brett stöd i Sverige. Estelle är köpt för pengar som vanliga människor har donerat. Också på kulturvänsterhåll har solidariteten med palestinierna traditionellt varit stark. En palestinier kliver in i kajutan, presenterar sig och sina söner. Feiler frågar varifrån han kommer och han nämner namnet på en ort.
– Ah, jag växte upp bara tre kilometer därifrån, på andra sidan gränsen, utbrister Feiler.
Dror Feiler är konstnär, tonsättare, medborgaraktivist – bland annat är han ordförande för organistaionen EJJP (europeiska judar för en juste fred) och han har tjänstgjort i Israels armé. Han var också en av de första soldaterna som vägrade tjänstgöra i områden som kommit under israeliskt styre som efter Sexdagarskriget.
Jag träffade honom för första gången då han gav en spelning på Konsthallen i Helsingfors för kanske fyra år sedan. Då hade hans vänner i FARC-gerillan dödats i Colombias djungel. Jag glömmer inte vredesuttrycket i ett musikstycke som han hade komponerat till minne av vännerna. Jag minns att jag tänkte att han i sitt politiska engagemang inte låter sig infogas i färdiga strukturer, att hans engagemang alltid verkar handla om att stödja utsatta människor.
Jag har förstås inte många fall att utgå från, men ändå. Att han talar om Estelle som skönheten får mig i sin tur att tänka på filosofen Simone Weil och hennes resonemang om skönhet och rättvisa, något som man också kan hitta i Platon. I synnerhet då Weil talar om det sällsynta och sköna medlidandet tänker jag att det är där, i erkännandet/igenkännandet av den andras villkor, som politiken måste börja. Jag tänker att det som skiljer Ship to Gaza från många politiska handlingar är att här gör man verkligen något, istället för att ”bara” tänka att det ena och andra är fel i världen. Eller kanske åt det här hållet; om man verkligen tänker att något är fel, ja då följer handlingen automatiskt av beskrivningen.
Stora risker
Mellan det att jag träffade Dror Feiler i Åbo och den här texten skrivs läser jag att Estelle varit i sjönöd. Då jag var ombord på skutan tänkte jag på händelserna för två år sedan, då ett av skeppen till Gaza stormades av israelisk militär och nio medborgaraktivister dog. Det är lugnt och skönt i kajutan, Feiler har precis spelat Pippi Långstrump på saxofon för pressen (också Pippi ställde sig upp mot auktoriteter).
– Precis så här trevligt är seglandet på Medelhavet för det mesta.
Konfrontationen med israelisk militär beskriver han däremot som något ur en actionfilm, som overklig.
Ship to Gaza stannar till i olika hamnar på vägen, ordnar kulturevenemang och informerar. Jag försöker föreställa mig de salta, varma vindarna, en gemenskap och lyckas nästan med det, trots kylan i Åbo. Men risken för konfrontation och död finns alltid där – som en fruktansvärd möjlighet, men också som en påminnelse om just skönheten i att det finns människor som är färdiga att ta personliga risker för det som de tror på. För andra människor.
Universell soildaritet
Organisationen Ship to Gaza påpekar det paradoxala i att man i Västeuropa betonar värdet av fri rörlighet, men att man vill hindra konvojen från att nå de palestinska stränderna och samtidigt – och viktigast – inte låter människorna i Gaza inkluderas i den friheten.
– Någonstans utdefinierar vi palestinierna som människor, säger Feiler.
– Om det finns något som kallas mänskliga rättigheter som är tillämpbara på alla, och om vi bestämmer att en viss grupp inte skall ha dessa rättigheter så betyder det indirekt att de inte är människor. Om palestinierna är människor måste de ha samma rättigheter som alla andra. Om de inte är människor; vem eller vilken ideologi gäller i det utdefinierandet av palestinierna.
Feiler menar att den här politiken såväl är olaglig som kontraproduktiv. Den hindrar palestinierna att ta del av den arabiska våren. Det är svårt att anmärka något på logiken och resonemanget hänger samman med en utbredd kritik av de mänskliga rättigheterna som något som främst finns till för västerlänningar. Det som följer är att om man går med på de mänskliga rättigheternas universella giltighet, och på samma gång att alla människor har samma behov och bör skyddas mot övergrepp och så vidare – ja då kan frågor som etnisk, kulturell, sexuell […] tillhörighet inte komma emellan ens värden och ens politiska position.
Feiler talar om Västeuropas dåliga samvete efter förintelsen och hur det spelar in politiskt, något som också Edward Said har påpekat. Det hela är politiskt svårt men moraliskt enkelt; varken judar eller palestinier eller någon annan heller skall förtryckas, stängas in eller påtvingas lidande. Feiler är själv jude och går inte med på att palestinier behandlas på ett visst sätt. Medkänslan är dessvärre ibland selektiv, man värnar om den egna gruppen men engagemanget slutar där. Att känna igen sig i andra, det verkar vara en universell svårighet men det är just i den andan som Ship to Gaza seglar. Solidaritet är inte ett dött begrepp.
Sebastian Bergholm
