Populärkulturen innehåller en mängd idoler, ikoner, legender och myter. 60-talet har här fått rollen som ett slags Edens lustgård, dagen då Gud skapade rocken, eller the Big Bang, då Beatles och Rolling Stones uppstod. I den här stora berättelsen har också Marianne Faithfull sin plats. På det mest banala planet ses hos som blondinen som spelade in As tears go by, gifte sig med Mick Jagger, skiljde sig, knarkade ner sig och efter det har gjort några skivor. Men hon har nog varit och är något mycket mera. Framförallt kan hon stå som sinnebilden för rockgenerationens bohemkultur. Den här rollen har hon spelat mångsidigt, trovärdigt och troget under sex årtionden.
Marianne Faithfull har säkert fastnat i det kollektiva medvetande som en kitschig rockbitch, en ikon och schablon. Lyckligtvis har hon kunnat rasera dessa missförstånd genom att själv memorera och presentera sitt liv. Må vara att hennes berömmelse bygger på hennes relation till Rolling Stones och äktenskap med Mick Jagger, men i dag är hon ändå en mycket intressantare artist än dessa herrar. Hennes liv har inte heller utspelat sig i deras skugga, utan levts på egna villkor. Hon har inte enbart varit musiker, utan också skådespelare och hon har samarbetat med de amerikanska beatförfattarna Ginsberg, Burroughs och Korso, samt den ökände satanisten och filmskaparen Kenneth Anger.
Det finns olika sätt att se tillbaka på och memorera sitt liv. Memoarer kan vara skrivna som om livet var en logiskt sammanhållen struktur, en rät linje mellan punkterna födelse och död. De kan också ha en lösare struktur bestående av fristående punkter.
Redan år 1994 skrev Marianne Faithfull sina traditionella memoarer om ett otraditionellt liv, där hon öppenhjärtat redogör för sitt drogbruk, sin sexualitet och sina relationer till olika kända och mindre kända personer. Memoarerna ger en inte bara en god inblick i hennes eget bohemliv, utan också i en epoks kollektiva mytologisering. Memoarerna är traditionella i den meningen att de kronologiskt försöker ordna Faithfulls liv till en fortgående berättelse. I hennes andra autobiografi från år 2007, som nu kommit ut på svenska, följer hon en annan logik. Den har därför också fått den beskrivande titeln Minnen, drömmar och reflektioner.
Trots att det gått över tio år mellan böckerna, år fyllda med liv och skapande verksamhet, skall man inte se den nu översatta boken som en fortsättning på självbiografin. Böckerna har helt annorlunda karaktär. Där den tidigare boken följer en kronologisk tidslinje, följer den senare mera spontana tidshopp. En annan skillnad i jämförelse med hennes tidigare självbiografiska bok, är att hon nu är äldre och döden närmare, trots att hon väl aldrig varit speciellt främmande för den. Lika mycket som det är en bok om henne själv är det en minnesbok över vänner, somliga vid liv, men de flesta redan avlidna, en hyllning till diverse kreativa galningar och älskvärda pisshuvun. Faithfull drar sig inte för att visa upp mindre hedersvärda sidor hos sina vänner, men hon gör det på ett kärleksfullt vis. Läsaren får därför ta del av en mängd anekdoter om personer som på ett eller annat sätt nått kultstatus. För oss kan de framstå som ikoner, legender och närapå symboler, men för Marianne Faithfull är de ändå i huvudsak nära vänner och hon har överseende med deras brister. Hon har kanske inte heller själv varit något större dygdemönster, vilket också framgår i boken. Man kan se boken som en hyllning till en epok, till 60-talets bohemeri och till en frihet, som inte saknade mörker och avgrund.
Marianne Faithfull visar alltså än en gång att hon är en mångsidigt begåvad artist. Hon är väl medveten om skillnaden mellan sig själv som individ och Marianne Faithfull som persona, som masken hon tar på sig då hon stiger upp på scenen som en av populärkulturens stora, mystiska divor.
Tom Karlsson
Marianne Faithfull,: Minnen, drömmar och reflektioner. Bakhåll, 2012. Skriven tillsammans med David Dalton, översatt av Måns Winberg.
