Som en samlare av rangordningar där Finland är topplacerat, väcktes mitt intresse när FN:s World Happiness Report visade att Finland igen klarat sig riktigt bra. Bland över 150 länder stod Danmark, Finland och Norge på medaljplatserna på den så kallade Cantril-trappan.
Cantril-trappan mäter självupplevt välbefinnande. De som intervjuas ombeds föreställa sig att de står på en trappa numrerad från 0 till 10. Trappans topp står för det bästa och botten det sämsta möjliga livet. Vilket trappsteg står du på? Medaljländerna har ett genomsnittsvärde lite under 8, medan genomsnittet för hela världen är ungefär 5.
Med det här måttet kan man också lätt beräkna spridningen av ”lyckan” inom ett land eller i hela världen. I Finland är den självupplevda lyckan relativt jämnt fördelad. Det är bara Nederländerna, Singapore och Danmark, samt några mycket fattiga länder, som Myanmar, Laos och Burkina Faso, i vilka fördelningen av lyckan är mindre spridd än i Finland.
Men enkäterna mäter lyckan på flera sätt. I samma gallup frågades hur tillfredsställd man är med sitt liv och då blev rangordningen Costa Rica, Danmark, Irland, Norge och Finland – alla med ett värde aningen över 8. I en europeisk enkät med samma fråga rankades Finland som trea, efter Danmark och Schweiz. I enkäten frågades också hur lycklig man var med sitt liv som helhet, och då blev rangordningen: Danmark, Finland, Schweiz. Igen alla med ett värde kring 8.
Om man istället för att ställa frågor om livet i allmänhet frågar hur lycklig du var i går förändras ändå rangordningen dramatiskt. Lyckan är då högst i Island och de angloamerikanska länderna, som överlägset slår Finland (trettonde) och i synnerhet Sverige, Norge och Danmark, som kommer långt ner på listan. Danmarks placering ligger mellan Rwandas och Albaniens! Enkäten gjordes kanske när höstrusket var som värst?
Trots de här variationerna i resultaten framhåller FN:s lyckorapport att vi blivit allt säkrare i våra försök att mäta lycka och i att förklara vad lycka beror på. Rapporten betonar därför att lycka borde beaktas bättre i politiken. Ett exempel som analyseras grundligt är Bhutans så kallade bruttonationallycka (BNH). Beteckningen till trots är BNH inte ett mått på lycka. Måttet är uppbyggt av 33 indikatorer, som tillsammans försöker fånga invånarnas förmåga att leva ett lyckligt liv. I Bhutan är det BNH – inte BNP – som ska vägleda de politiska besluten, men det är sannolikt att BNP ökar när man gör vad man kan för att höja BNH. Friska, välutbildade, kulturellt aktiva, politiskt fria, sociala och utvilade människor producerar effektivare än andra.
Även om rangordningar och Bhutans lyckomått är fascinerande, är rapportens viktigaste del den som behandlar orsakerna till lycka och elände. Analysmöjligheterna är goda tack vare ett allt digrare datamaterial från hela världen. Svårigheterna med att slå fast orsakerna till lycka ligger i att sambanden går i kors: hälsa och äktenskap skapar lycka, men redan lyckliga människor har större chans att behålla sin hälsa och att hitta en passande äktenskapspartner. Det behövs kritisk analys och välgenomförda statistiska uppskattningar för att reda ut hur sambanden riktigt ser ut. Jag ska här nöja mig med att peka på några politiskt relevanta resultat.
Högre inkomst ger mera lycka, men endast i relation till dem man jämför sig med. Någon absolut långsiktig effekt av inkomstökningar är svår att påvisa när man beaktar alla relevanta faktorer. Det här är ett mycket viktigt resultat eftersom det underminerar föreställningen om förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och lycka. Om alla får samma inkomstökning förblir lyckonivån på sikt oförändrad. Däremot innebär en ökad inkomstjämlikhet att den genomsnittliga lyckan ökar. Förhållandet är logaritmiskt: om vi jämför en person med en annan som är tio gånger rikare, ger en extra euro tio gånger mer lycka åt henne än åt den rikare. Det visar sig att länder med samma inkomster per capita har olika lyckovärden på grund av att jämlikhet skapar lycka. Det visar sig också att genomsnittslyckan sjunker i ett land när inkomstskillnaderna blir större, trots att ekonomin som helhet växer.
De mest signifikanta förklaringarna till skillnader i lycka är olika former av socialt kapital: familj, förtroende för andra och för myndigheterna, politisk frihet och jämlikhet. Man kunde nästan ta den revolutionära parollen ”frihet, jämlikhet och broderskap” som en sammanfattning av vad som är väsentligast för ett lyckligt liv och samhälle.
Viktigt för lycka är förstås också hälsan, i synnerhet den mentala hälsan. Men hälsan är i hög grad beroende av din personlighet och den i sin tur av din genetiska bakgrund. Det verkar finnas en mycket stark genetisk komponent i det som förklarar såväl hälsan som lyckan. Även om mental sjukdom definieras snävt, drabbar den ungefär 15 procent av befolkningen i de rika länderna.
Arbetet är viktigt. Att bli arbetslös är lika illa för lyckan som att skilja sig. Hög arbetslöshet sänker inte bara de arbetslösas lycka (de arbetslösa blir faktiskt lite lyckligare ju fler andra som samtidigt är arbetslösa) utan leder till att också de som har arbete blir olyckligare. Ju säkrare man tror att ens arbetsplats är desto lyckligare känner man sig. Av stor betydelse för lyckan är också hur intressant arbetet är och hur självständigt man får sköta det. Fastän de självsysselsatta ofta har sämre arbetsvillkor, är de i allmänhet mera tillfredsställda med sina liv än de som är lönearbetare. ”Management by perkele” och hot om uppsägning för att höja produktiviteten är mycket dåliga metoder ur ett lyckoperspektiv.
Utbildning verkar inte kunna påverka lyckan nämnvärt när andra faktorer beaktas. Personer med hög utbildning är i regel lite lyckligare från början, de har bättre jobb och trivs bättre på sitt arbete. De har också bättre hälsa och mera inkomster, men i statistiska analyser med flera variabler försvinner effekten av högre utbildning på lyckan. Ett lite förvånande resultat är emellertid värt att ta fram. Personer med låg utbildning upplever ofta en försämring av tillfredställelsen med livet när de pensioneras, medan personer med hög utbildning verkar bli lyckligare när de går i pension. De lågutbildade kan ha sämre jobb, men i synnerhet sämre pensioneringar än de högutbildade.
I fattiga länder förefaller det dock som om bristen på kunskap och utbildning skulle vara en allvarlig orsak till missbelåtenhet. Materialet från Bhutan anger att den vanligaste orsaken till att man upplever olycka är just bristande kunskaper.
I fråga om värderingar och livssyn finns också en del intressanta observationer. I länder där livet är hårt – men inte i länder där livet är lättare – är religiösa människor lyckligare än andra. Altruistiska människor är lyckligare än materialistiska. I Östtyskland var frivilligt arbete vanligt. När landet upphörde, sjönk lyckan för dem som deltagit i frivilligt arbete betydligt mera än lyckan för dem som inte hade deltagit alls. De för vilka pengar är en viktig del av livet är i snitt olyckligare än de som inte bryr sig så mycket om pengar, även om deras inkomster inte är lägre än andras. De som använder mycket tid att se på TV blir också olyckligare än andra.
Till slut några ströiakttagelser. Att ha barn verkar inte spela någon avgörande roll för lyckan, vilket är en aning förvånande, men kan förklaras på olika sätt. I de flesta utvecklade länderna är kvinnor lyckligare än män, men i fattiga länder gäller i regel motsatsen.
Lyckan är beroende av åldern; unga och gamla är lyckligast, och av någon oklar anledning infaller de olyckligaste åren mellan 40 och 50. Jag kan skatta mig lycklig som befinner mig på rätt sida av den U-formade lyckokurvan. Det blir bara bättre med åren det här!
Jan Otto Andersson
är nationalekonom
