Man räknar nog med att många ser sommarens fantasyspektakel Snow White and the Huntsman för att Snövit spelas av Kristen Stewart, hon som spelar Bella i Twilightfilmerna. Och om jag tänker att en, antagligen ganska ung, person ser filmen med Twilight och en traditionell uppfattning av Snövitsagan i bagaget, kan jag faktiskt vara riktigt glad över vart den här filmen tar honom eller henne.
Jag gillar att Snövit inte gifter sig på slutet av filmen. Man känner på sig att det är väldigt nära, folket har redan samlats till en jublande fest där Snövit kröns till drottning, och vi har fått en närbild av de glada dvärgarna, ett eko av de glada hobbitarna på Aragorns kröning i sista Sagan om ringen-filmen, strax innan han får syn på Arwen. Snövit ser ut över folkhavet och möter sin jägares blick – och sluttexterna börjar rulla. Tack för det.
Alltså inget bröllop, och faktiskt ingen prins i hela filmen. En präktig ung adelsman finns visserligen, han vill gärna älska Snövit, men står sig slätt mot den smutsiga och försupne men ändå så charmerande jägaren.
Manusförfattarna har varit föredömligt otrogna mot Snövit-
sagan som vi känner den. Men sedan har de varit lite lata. Runt sin ommöblerade Snövit har de staplat idel lån från andra verk inom genren. De mer eleganta kan vi kalla referenser, men det är bara pinsamt när Snövit utan relevans för intrigen snubblar på en god naturande i form av en hjort som står på en ö i en liten sjö inne i den magiska skogen. Har du sett Prinsessan Mononoke fattar du vad jag menar.
Och den onda drottningen har lite för många drag av Michelle Pfeiffers åldersnojiga häxa i Stardust, och resten är taget av drottning Cersei i Game of Thrones.
Film må vara bäst på bio, men se den här gången hellre något av ovan nämnda verk hemma i soffan.
Om jag fick göra en beställning skulle jag vilja se en film som använde det omskapande av Snövitsagorna som Bill Willingham har gjort då han skrivit sitt epos Fables. Det är en serie underbara och genuint nyskapande böcker. Karaktären Snow White är både Snövit som bodde hos dvärgarna och Snövit som har systern Rosenröd, hon som finns i en annan av bröderna Grimms sagor – på tyska har de två karaktärerna olika namn, men på svenska har det blivit Snövit av båda.
När handlingen i Fables utspelar sig är själva sagorna förfluten tid, och presenteras bara glimtvis i tillbakablickar och återgivningar, som man kanske inte helt kan lita på.
Det är alltså helt i min smak att man i Huntsmanfilmen har skippat prinsen till förmån för jägaren, men betydligt roligare är vad Willingham i Fables har gjort när han skrivit karaktären Prince Charming. När boken börjar är han ex-man till så väl Snövit som Törnrosa och Askungen, efter att i tur och ordning ha tröttnat på och bedragit dem. Det är så självklart när man ser det gjort. Så är det ofta med riktigt bra konst, det ser så enkelt ut, och man tänker att det där kunde jag ha gjort själv, det var ju bara att lägga bitarna på plats.
Snow blir så småningom ihop med en annan karaktär från de stora sagorna. Vem tror du – Grodprinsen, Mowgli eller Stora stygga vargen?
Solveig Arle
läser serier
