Deprimerade får själva stå för en stor del av notan för sin psykoterapi. Men frågan är om FPA i sin spariver inte gör den verkliga kostnaden ännu högre för hela samhället.

Depression, återkommande depressioner, bipolär sjukdom (manodepressiv sjukdom) och ångest är vanliga psykiska sjukdomar. Omkring 200 000 finländare lider av depression, men av dessa är det bara omkring en tredjedel som får vård för det, enligt webbsidan tohtori.fi. Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt uppger att omkring två procent av befolkningen antas lida av någon form av bipolär sjukdom. Självmordsrisken vid depression och i synnerhet vid bipolär sjukdom är hög – upp till 50 procent av dem som har bipolär sjukdom begår självmord, skriver Finländska läkarsällskapet på webbsidan terveyskirjasto.fi. Enligt Statistikscentralen begick nästan 1 000 personer självmord i Finland år . Därtill: i närheten av alla som lider av en psykisk sjukdom – ovannämnda och andra – och av dem som begår självmord finns familj och vänner som också lider. Antalet personer som berörs torde alltså vara högt.

Enligt Världshälsoorganisationen är depression ett av de största hoten mot människors hälsa i världen. Det är också en social fråga: fler personer antas drabbas av depression i u-länder, och i de rika länderna är det personer med lägre inkomst som löper större risk att drabbas.

Hur ser då vården ut i Finland till exempel? I dag finns det en rad effektiva mediciner att tillgå, och medvetenheten om sjukdomarna och medicineringsmöjligheterna har stigit. Det förskrivs ganska mycket mediciner mot depression, ångest, bipolär sjukdom, med mera. Medicinerna har blivit bättre med åren, och bieffekterna är inte lika allvarliga längre. Många får hjälp av medicin, och i vissa fall vore det tjänstefel av en läkare att inte förse en deprimerad patient med antidepressiv medicin. Det oaktat är medicin inte alltid den enda eller den bästa lösningen. Enligt en av världens främsta experter på depression och manodepressiv sjukdom, Kay Redfield Jamison (och inte bara enligt henne), är en kombination av medicin och terapi den bästa behandlingen för de flesta. Men det är inte alltid så lätt att få psykoterapi.

Oändlig process

Från och med i fjol är visserligen rehabiliterande psykoterapi lagstadgad – tidigare var det osäkert om en ansökan beviljades. Det här är en förbättring – men det finns rum för ytterligare förbättringar. Att få medicin är relativt lätt. Ett besök hos en läkare, ett recept, och därefter ett besök på apoteket. Medicinen är inte nödvändigtvis dyr heller. Att beviljas psykoterapi är en betydligt mer komplicerad procedur. Det bör nämnas att den som har råd att betala sin terapi själv, eller råkar ha en privat sjukförsäkring, givetvis har det lättare. Men de som inte har råd kan få vänta länge. För att man ska bli beviljad rehabiliterande psykoterapi, som det heter, förutsätter FPA bland annat att man haft vårdkontakt i tre månader innan man ansöker, och att man är så illa däran att arbets- eller studieförmågan är hotad. Men innan man sökt vård har man kanske mått illa en längre tid. Då man väl söker vård kan man få vänta länge på att få tid hos en psykiater – och FPA kräver att det är en läkare som är specialist i psykiatri som skriver det utlåtande som ligger till grund för ansökan. Då man väl fått en tid, och sedan haft vårdkontakt i tre månader och därefter fått ett specialistläkarutlåtande som man skickar in till FPA tillsammans med sin ansökan får man sedan vänta på FPA:s beslut. Dessutom bör man ha hittat en psykoterapeut som har tid.

Hur länge man får vänta på FPA:s beslut beror lite på i vilken kommun man bor, men om man får beslutet inom en månad har det gått relativt fort. Man kan också få vänta i flera månader. Så i bästa fall kan man kanske börja i psykoterapi fyra månader efter att man insjuknat. I många fall får man vänta betydligt längre än så. Man ska visserligen inte ställa olika sjukdomar mot varandra, men om man drabbas av exempelvis cancer är det orimligt att föreställa sig att man måste vänta ett halvt år innan man får behandling.

Pengaslukare

Den här byråkratiska processen förutsätts man dessutom klara av då man är sjuk. Många får, lyckligtvis, hjälp av familjen eller av vänner. Andra har inte det stödet.

Medan man väntar, på att få gå till en psykiater eller på FPA:s beslut, föreligger det en risk att man blir sjukare. I värsta fall orkar man inte. Om man anser att man måste få psykoterapi tidigare får man betala den själv. Och även då FPA beviljat psykoterapi måste patienten betala en självrisk. Om man är mellan 26 och 67 år och beviljats enskild långtidsterapi ersätter FPA 37,00 euro per besök om terapeuten är utbildad på specialnivå, och 45,41 euro om denna är utbildad på krävande specialnivå. Om man då hittat en terapeut som är utbildad på specialnivå (vilket torde vara vanligt) och beviljats ersättning av FPA för två gånger i veckan (det normala) måste man alltså ändå betala mellanskillnaden själv. Den uppgår vanligtvis till 13–20 euro per besök, vilket blir över 100 euro per månad, kanske närmare 200. Under ett år (80 terapibesök) kan det bli långt över 1 000 euro. Det är mycket pengar, i synnerhet för unga och för studerande. Och det är just i den åldern depressioner och i synnerhet bipolär sjukdom vanligen bryter ut.

Ersättningsnivån är en resursfråga, sägs det ofta, och det är det visserligen. Pengarna måste finnas någonstans. Men det är också en prioriteringsfråga. Pengar till god vård bör prioriteras. Det är nämligen pengar som kommer tillbaka, för att tala i krasst ekonomiska termer. Med största säkerhet kostar det samhället oerhört mycket mer om människor inte får den vård de behöver. Depression, bipolär sjukdom och andra psykiska sjukdomar leder obehandlade till stora problem. Sjukskrivningar, till exempel, kan mätas i pengar. Lidande är däremot inte lika lätt att mäta i pengar, men illamående och lidande kostar samhället mycket. I lidandets spår följer, förutom sjukskrivningar, mer lidande: familj och vänner mår dåligt, självmedicinering med alkohol och/eller annat leder till ännu större problem, och obehandlade sjukdomar riskerar att komma tillbaka.

Att bevilja dem som behöver psykoterapi kostar – på kort sikt. På lång sikt blir det sannolikt ändå billigare att göra det, och att se över rutinerna, så att de som behöver vård får den inom rimlig tid. Kraven kunde också ses över: skall man verkligen behöva vara så sjuk att man är helt eller delvis arbetsoförmögen för att få hjälp?

Petter Björk

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.