Filmbolagsrepresentanten säger på pressvisningen åt oss att vara noga med att stänga av våra mobiler, extra noga, för om någon skulle bli påkommen med att spela in så åker vi ut; eller kanske något ännu värre? För det är ju Ridley Scotts uppföljare, förlåt för-följare, till Alien som det handlar om, något av oerhörd vikt förstår vi. Har du också mötts av Prometheus-hajpen? Inte? Noomi Rapace i sin andra Hollywoodhuvudroll som någon sorts Ripley-lookalike, där gåtan om människans ursprung ska uppdagas.

Vi befinner oss i mänsklighetens gryning (hej, 2001 – Ett rymdäventyr), en varelse med mänskliga drag dricker något som får honom att falla sönder i smådelar, ner i en avgrund. Efter detta tjusiga förspel i ett monumentalt isländskt landskap flyttas berättelsen till år 2089, där Dr Shaw (Rapace) och Dr Holloway (Logan Marshall-Green) hittar grottmålningar som är 35 000 år gamla. Grottmålningarna bildar någon sorts karta som pekar mot yttre rymden, om jag förstår rätt, och grottmålarna vill naturligtvis bli hittade, så två år senare är doktorerna, tillsammans med en sedvanligt brokig samling karaktärer, på plats. De hittar ett gigantiskt skepp, (fast det förstår de förstås inte först), de hittar kroppen av en tidigare nämnd varelse, och beter sig lika vetenskapligt med dess huvud som en tvååring med ”den lille elektrikern”. Ovetenskapligheten är stor, fascinationen för teknisk mumbojumbo är stor, och min trötthet under filmens två och en halv timme växer allteftersom.

Många är vi som anser den första Alienfilmen vara en ypperlig film i sin genre, kuslig, egensinnig, trovärdig i all sin otrovärdighet. Inledningens tystnad, det skitiga rymdmodet, fascinationen och allvaret hos karaktärerna inför det oerhörda de finner. Den känns, det känns att den innehåller något bortom genrekonventionerna, och bortom monstren. Som förundran inför livets under, som människans ondska, som moderskapets ambivalens och queerhet. I Prometheus försöker man sig på något om gudsbilder, om hur människan kom till, om gott och ont. Finns där något mer? Det gick mig i så fall förbi bland kvasirepliker, standardaction, teknikuppvisning, otrovärdighet och allsköns förutsägbarhet. Karaktärerna är skuggor, manuset en finnig pojkfantasi.

Inledningen har sina klara poänger, en skickligt iscensatt saga och ett flyhänt berättande, och Michael Fassbender som kokett robot är en njutning. Rapace? Habil. Vill man svepas med av teknikbriljans och ha något till sina popcorn kan man väl se den, själv skäms jag över att ha sett den.

K.A. Andreas Holmström

Prometheus. USA, 2012. Regi: Ridley Scott. Manus: Jon Spaihts, Damon Lindelof. I rollerna: Noomi Rapace, Logan Marshall-Green, Michael Fassbender, Charlize Theron m fl.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.