Jonathan Franzens senaste bok med samlade reportage och artiklar tillför inte hans författarskap mycket, men bjuder likväl på både skarp analys och underhållning, anser Lars Sund.

Jag var på kalja med Jonathan Franzen och det ledde till att David Foster Wallaces tusensidiga roman Infinite Jest nu ligger på mitt nattduksbord.

Ja, Jonathan Franzen och jag har förstås inte tagit en öl tillsammans i verkligheten.

Men min subjektiva läsupplevelse av hans nya bok Längre bort känns som ett vindlande samtal på kvarterskrogen, där högt och lågt, viktiga och mindre viktiga ämnen blandas under några timmar. Vi har en del gemensamt, Franzen och jag: litteratur och författarhantverket förstås, och fåglar. Vi har båda en något kluven inställning till ”den märkliga teknokapitalistiska värld” våra barn och deras barn får ärva. Och Jonathan Franzen hinner berätta om en megadipp som får en annan fågelskådare att böja huvudet i djup respekt.

Jag ska strax förklara vad en megadipp är, men först något om Längre bort.

Det är en klippbok, där Franzen har samlat i huvudsak återbrukade texter – alltså det slags bok författare emellanåt ger ut mellan de stora romanerna. I Längre bort hittar man föreläsningar, recensioner och litteraturartiklar och ett par längre reportage (bland annat ett om fågeljakt på Cypern); en del av texterna har tidigare publicerats i The New Yorker, New York Times, The Guardian eller i antologier. Böcker av det här slaget blir ofelbart ett slags språkligt smörgåsbord, där man gärna tar för sig av somliga rätter som bjuds, medan annat är tämligen mistligt. Och nog är menyn varierad. I Längre bort tar sig Jonathan Franzen an vitt skilda ämnen från en mycket sällsynt fågel till Fjodor Dostojevskijs lilla roman Vid ruletten.

Den inledande långa reseberättelsen har fått ge namn åt boken. Till författaryrket hör ju numera inte bara att skriva böcker – man förutsätts också ränna runt och prata om dem tills käkarna förlamas. Efter att i fyra månader ha rest omkring och gjort reklam för sin nya roman bestämmer sig Franzen för att ta en paus från verksamheten som kolportör och företa en resa som bokstavligt talat för honom ”längre bort”. Långt utanför Chiles kust i Stilla havet ligger Isla Alejandro Selkirk, tidigare Isla Más Afuera, vilket betyder ”ön längre bort”. På 1960-talet döpte den chilenska turistmyndigheten om den isolerade och dimhöljda vulkanön efter den skotske sjömannen Alexander Selkirk, som tillbringade åren 1704-1709 där som skeppsbruten. Selkirks öde inspirerade Daniel Defoe till romanen Robins Crusoe.

Megadippen

Naturligtvis ligger Robinson Crusoe i Franzens ryggsäck då han efter en lång och besvärlig båtfärd landsätts på ön för att leka Robinson Crusoe – fast försedd med modern friluftsutrusning, satellittelefon och GPS-mottagare som dock snabbt laddar ur. Franzen skildrar sina vedermödor på ön med en hel del självironi och det är ganska underhållande, när man inte behöver läsa det i ett halvt vattenfyllt tält, som slits ner av den kalla blåsten från Humboltströmmen. Selkirk-ön är hemvist för en endemisk – vilket betyder att den bara förekommer på en enda plats – fågelart, Masafuera-rayaditon, en tätting som tillhör släktet ugnsfåglar. Naturligts vill Franzen se den. Det gör han emellertid inte – hans försök slutar med en dipp, som det heter på fågelskådarslang när man misslyckas med att upptäcka en fågel man gärna vill se. Och med tanke på att Masafuera-rayaditon är en av världens mest hotade fågelarter – beståndet på Selkirk-ön beräknades för tio år sedan utgöras av omkring 140 exemplar – blev det inte bara en ordinär dipp utan en megadipp. Och en sådan har alla fågelskådare den djupaste respekt för. Min egen missade ismås i fjol väger lätt i jämförelse.

Ganska snart efter skådarfiaskot bestämmer sig Franzen för att ge upp sin frivilliga robinsonad, och låter sig avhämtas från ön längre bort.

I den här reseberättelsen är Franzen som allra bäst: han förenar ledigt sinnlig naturbeskrivning med litteraturhistoria, fågelskådning och reflektion över vad vi människor gör med vår miljö (det sistnämnda känner läsaren igen från hans senaste roman Frihet). ”Längre bort” är också en text om ensamhet. I språket hörs en underton av sorg. Det var inte bara den senaste romanen Franzen försökte fly ifrån, han var också djupt av tagen av sin gode vän David Foster Wallaces död.

David Foster Wallace (1962-2008) var en av sin generations mest uppmärksammade författare, (Se NyTid 18/2012, red.anm) framför allt tack vare sina essäer, noveller och de två romanerna han gav ut under sin livstid, The Broom of the System (i svensk översättning fick den heta Systemets sopkvast) och Infinite Jest. Ironin, de långa vindlande meningarna och inskjutna parenteserna och den flitiga användningen av fotnoter präglar Wallaces stil, speciellt i Infinite Jest, som är en rasande uppgörelse med 1990-talets amerikanska verklighet. Försöket att överträffa Infinite Jest bidrog förmodligen till att fördjupa Wallaces depression och ledde till hans självmord i september 2008 (2011 utkom hans ofullbordade roman Pale King som i våras kom på svenska under titeln Blek kung).

Gott komplement

Franzen återkommer på flera ställen i Långt borta till sin gode vän Wallace. Han skriver om Wallace med ett slags saklig entusiasm, på samma sätt som han skriver om en rad andra författarskap och böcker från Alice Munro till Dostojevskij. Med andra ord: romanförfattaren Jonathan Franzen visar sig vara en inte oäven litteraturkritiker. Mig lyckades han alltså inspirera till att läsa Wallace, och att locka läsning är – eller borde vara – en av kritikerns kärnuppgifter.

Med samma sorts sakliga entusiasm talar han om sitt eget skrivande; i en text som i Johan Nilssons svenska version har fått behålla originaltiteln ”I Just Called to Say I Love You” säger Franzen något väsentligt om hur teknik förändrat vårt sätt att förhålla oss till varandra. Han noterar att mobiltelefonerna tenderar att förvandla vårt privatliv till en allmänning, tillgängligt för omgivningen och påpekar att luften inte längre förpestas av cigarrettrök utan av ljud, mobiltelefonpladder där även det mest privata avhandlas. Som en kontrast till denna förändrade mentalitet, som han menar har blivit särskilt markant efter attentaten den nionde sepember 2001, berättar Franzen om sina föräldrars brevkorrespondens under andra världskriget. Mycket bättre än så går det inte att gestalta den enorma kulturella omvälvning som har ägt rum det senaste decenniet.

Här, och i reportagen om fågeljakten i Medelhavet och ett annat långt reportage om fågelskådning i Kina, visar Franzen prov på en civilisationskritik han också gestaltar – fast ännu bättre – i romanen Frihet. Kanske tillför inte Lägre bort så mycket till Franzens författarskap, och några av de mer lättviktiga texterna hade säkert kunnat strykas utan att mycket går förlorat – men har man läst Tillrättalägganden och Frihet har man säkert behållning också av reportern och kritikern Jonathan Franzens nya bok.

Lars Sund

Jonathan Franzen: Längre bort. Översättning Johan Nilsson. Brombergs 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.