Terence Davies har trots sin 67-åriga ålder inte gjort många filmer, The Deep Blue Sea är hans blott femte långfilm. Men han debuterade också relativt sent, Trilogi kom 1983 och hans mest kända film, Fjärran röster, stilla liv kom 1988. Sedan hans tre första självbiografiska filmer har han hämtat stoff från litteraturen, nu senast från Terence Rattigans penna, hans pjäs The Deep Blue Sea från 1952. Det betyder efterkrigsbaksmälla, och klassiskt berättande om ond bråd kärlek.
Det slår en blixt ner i Hester (Rachel Weisz) när hon träffar krigshjälten och piloten Freddie (Tom Hiddleston). I honom slår dessvärre ingenting ner, jo kanske en förälskelse och en brunstighet. Men en kärlek som Hesters, nej. Och dessutom så är hon gift. Hennes man Sir William (Simon Russel Beale) vill inte veta av henne när han får veta, men vägrar henne skilsmässa. Hester och Freddie flyttar i alla fall ihop, men lycklig är hon inte. Så vad kan hon göra i sitt tillstånd, i sitt djupa blåa hav som hon efterhand stigit ned i, hon kan väl göra mycket, men hon väljer att dö. Hon räddas dock från sitt självmordsförsök, och när Freddie kommer hem får han se hennes avskedsbrev och blir … ursinnig och försvinner ut. Sir William, som hon efter 10 månader med Freddie fortfarande är gift med, kommer skyndande när han får reda på Hesters situation, oroad och fortfarande starkt knuten till sin hustru.
Terence Davies har ett självständigt sinne för filmiskt berättande, är skicklig på att skapa transformationer mellan tidsskikt, att låta åskådaren sjunka ned i lager av dysterhet, ysterhet och nostalgi. Hans känsla för 50-talets England är stort, hans stämningsfulla bildberättande äger ett avgjort egensinne, som känns igen från hans tidigare filmer. Men efterhand blir regin lite trött, fantasin tycks inte orka längre. Manusets struktur blir också blottlagd, och filmen blir hängande på en skör stråd mellan kärlekstragedi och -pekoral.
Det är heller inte enkelt att skildra sådan på-döden-kärlek som Hester är drabbad av, den blir i Davies/Weisz/Middlestons händer och ansikten mestadels platt. Den riskerar också att fördunklas av det hantverksskickliga i regin, i scenografin, i kläderna, i fotografiet. Några repliker gör sig däremot fria från filmens skicklighet, inramar The Deep Blue Seas hela idé och skulle kunna stå som dess credo. När Hester frågar sin svärmor vad som är alternativet till hennes passionerade förhållningssätt till livet säger hon ”a guarded enthusiasm. It’s safer”. Ungefär som filmen är alltså, ”safe”. Likadant när Hester överskylar sitt liv med orden ”sad perhaps, but hardly Sofokles”.
Just det.
K.A. Andreas Holmström
The Deep Blue Sea. USA/Storbritannien, 2011. Regi: Terence Davies. Manus: Davies, efter Terence Rattigans pjäs. Med: Rachel Weisz, Tom Hiddleston, Simon Russel Beale, Ann Mitchell m fl.
