Poeten och författaren Wava Stürmer är förmodligen mest känd för att ha skrivit texten till Vi är många, en av 70-talets populäraste kvinnorörelsesånger. Men både före och efter plakatsångernas förlovade decennium har Stürmer regelbundet publicerat sig i ett otal genrer. Sedan debuten med diktsamlingen Bevingad vardag 1955 har ett tjugotal böcker flutit ut ur Stürmers penna.

Den nya diktsamlingen Samtidigt är förhållandevis tunn och ganska liten, och handlar dessutom om den lilla kuststaden Jakobstad. Men bakom den ödmjuka, nästan försiktiga ytan, som också inkluderar dikternas form, som inte på något sätt är sysselsatta med att utmana den konventionella förväntningen på hur dikter ska se ut, döljer sig något som faktiskt inte kan beskrivas som annat än storslaget. Ungefär på samma sätt som den danska författaren och journalisten Karsten Jensen häromåret gestaltade sjöfartsstaden Marstal i den oemotståndliga kollektivromanen Vi, de drunknade, väver Wava Stürmer ihop olika människoöden, tankar och lager av tid till en sammanhållen enhet som låter sin mycket specifika geografiska utgångspunkt bli en allmänning där alla kan få fäste. Fast i en mindre och mer lyrisk form, så klart.

Samlingens första del är svävande och verkar fundera på om det självpåtagna uppdraget, att gestalta ett kollektivt minne, eller kanske egentligen en kollektiv glömska, verkligen låter sig göras. Luften är fylld av saknad och obeständighet. Stackmolnen är lika tillfälliga som ”Fotens minne av varmt trä”. Eller lika eviga. Wava Stürmer skapar med enkla medel en pendelrörelse. Mot den platsspecifika litenheten, det avgränsade sammanhanget, står en storvulen och evig melankoli:

 

I alla tider i varje stad finns ett barn

som är elva år och lever i magiskt land.

Längtar efter natten för drömmarnas skull

efter morgonen för det som ska hända.

Ovetande att i morgon är världen en annan

för alltid förändrad

dess fulländning

förstörd för att aldrig mer upprepas.

 

I samlingens andra och tredje del bestämmer sig det kollektivt betraktande diktjaget för att uppdraget faktiskt går att genomföra och gör på relativt få sidor en mängd direkta nedslag i (de föränderliga) arkiven. Repslagarnas gata i tallskogen, kajerna där båtarna lagt ut, där männen lämnat för att bara kanske komma tillbaka, kvinnorna som stannat och burit allt, kommersrådets flotta ”Jernväg”, barnen som jagade och sålde råttsvansar, kyrktornen, torget, gumman som tystnar i sorg över sin döda katt. Det finns små berättelser i alla, överallt. I bokens fjärde del lyfts blicken åter en smula, som för att konstatera uträttat värv och summera någonting diffust men kristallklart om tiden som ständigt, d.v.s. samtidigt, bara går.

 

Husen som nu finns ska raseras.

Nya som kommer att byggas.

Länder ska spricka sönder för att andra tränger på.

Människorna. Några klarar sig och några går under.

Några är våra barn och några är de ofödda.

Pulsarna ska fortsätta i suverän otakt. Slamret, hetsen.

Floderna ska flyta också om nätterna.

Vid vattenbrynet speglar undret sig.

Det oförstörbara i allt förgängligt. I varje våg av havet.

Stranden väntar följande vandrare. Staden väntar.

 

Samtidigt är kanske inte en omskakande läsupplevelse, men den gör väldigt mycket av sitt format. Och glädjande nog lyckas den vara nostalgisk utan att bli sentimental.

Sebastian Johans

Wava Stürmer: Samtidigt. Scriptum, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.