Jag håller på att översätta Gunnar Björling. Vilket är osannolikt, eftersom det visserligen hänt att jag ibland sysslat med är att översätta poesi till svenska, men aldrig tidigare har jag översatt poesi från svenska. De senaste veckorna har alltså en finskspråkig kollega och jag översatt Björling, inte tillsammans, utan var för sig, till finska. Sedan, efter det egna arbetet, har vi gått igenom våra respektive översatta dikter tillsammans. I den arbetsprocessen är båda språken främmande; för mig både det egna språket och det språk jag översätter till. Det behöver kanske inte påpekas separat: men att översätta Björling har varit ett vansinnigt givande och roligt arbete. Och nu kan jag också tacka både min kollega och Björling för att jag fått tillbaka min entusiasm för det finska språket. En entusiasm som i de senaste årens nynationalistiska yra fått sig törn efter törn.
Bland mycket annat som man velat karakterisera Björling med är att säga att han är en författarnas författare, att bara författare till fullo kan uppskatta honom. Kanske det, men också tvärtom: Björling är livsfarlig för författare. Ingen nämnd, men det finns alltför många som försökt sig på att skriva poesi på björlingska – med björlingska menar jag det språkbruk som den sena Björling utvecklade. Om man vill skriva poesi och har ens ett uns sunt förnuft så undviker man Björling. Ingenting fastnar så lätt som Björling. Själv har jag inte på år vågat läsa honom på allvar. Så att översätta Björling till finska har inte bara fått mig att på nytt närma mig det finska språket utan det har också hjälpt mig att ta mig över Björlingläsandets tröskel.
Jag har alltid ömmat för den tidiga Gunnar Björling, Björling före ”stryka-ut-poetik-etiken” satte in. Så det vi nu har översatt är till största delen från tidigt 1930-tal. Men min förutfattade mening om att det skulle finnas två olika björlingar – en tidig och en sen – har kommit på skam under arbetet med översättningarna. I själva verket finns det otaliga av honom. Virtuos, klumptokig, rörande, högtidlig, andäktig, barock, söt eller grotesk, och förstås också i hög grad en Björling som är filosof. Och gammal och ung, visserligen ofta samtidigt. Och en som pekar bakåt, och en som pekar framåt – visserligen ofta så att ett tredje, ett nu, uppstår.
Peter Mickwitz
är poet
