Vad är fascism?

av David Brolin

 

Den moderna fascismforskningen är ute på villovägar, skriver David Brolin. Det krävs att vi igen studerar Hitlers och Mussolinis ideologier för att förstå dagens högerextremister.

Över Europa drar iskalla högervindar – från Oslomördaren Anders Behring Breivik till Jobbik, English Defence League och främlingfientliga partier i de nordiska parlamenten. Denna förskräckliga verklighet gör att vi måste fråga oss: Vad i allt detta är fascism? Och vidare: vad är fascism? Det råder, vill jag hävda, allvarliga misstolkningar inom aktuell kulturdebatt och forskning om vad fascismen handlar om. Detta är ett försök att få rätsida på problematiken och lyfta fram kunskaper som gått förlorade.

Enligt det konventionella liberala synsättet är fascismen en sjukdom i samhällskroppen som botas genom upplysning och spridande av goda liberala värden. Fascismen är inget strukturellt samhällsproblem. Det finns inget samband mellan samhällssystemet och de fascistiska rörelserna. Fascismen betraktats istället ur ett psykologiskt – eller mer exakt ett patologiskt – perspektiv: en ledare (en Führer) ”förtrollar” och ”förleder” massorna till krig och undergång. Den liberala tolkningen ser fascism som en blandning av maktbegär, nihilism och ondska. Ideologin spelar en sekundär roll; den kommer i efterhand för att legitimera det som är huvudmålet: makten.

Går vi över till marxistiska fascismtolkningar finner vi två olika varianter. Den ”ortodoxa” ersätter det liberala psykologiserandet med en ”ekonomistisk” tolkning. Man inriktar sig på kapitalistklassens behov av att med ytterligt reaktionära medel slå tillbaka arbetarklassen. Den ”tredje periodens” kommunistiska teoretiker jämställde den fascistiska reaktionen med all annan kapitalistisk reaktion. Man såg inget annorlunda och nytt i Mussolinis och Hitlers rörelser.

Problemet med liberala och vulgärmarxistiska tolkningsförsök är reduktionismen: man frånkänner idéer en egendynamik. Om nu fascismen ”bara” var ett uttryck för maktsjuka och nihilism, eller ”bara” ett uttryck för kapitalets behov – hur blev den då denna massrörelse? Och hur kunde den behålla makten under en så lång period? Teorierna kunde inte förklara fascismens dragningskraft på massorna, hur den som rörelse kunde mobilisera tusen och åter tusen småborgare, proletariserade studenter, intellektuella och industriarbetare.

Det fanns emellertid tänkare som försökte fånga dynamiken i fascismen och på så vis överskrida reduktionismen. Dessa fascismanalyser från 1920- och 30-talen (Palmiro Togliatti, August Thalheimer, Leo Trotskij, Antonio Gramsci m.fl.) har fallit i glömska. Här finner vi en mer komplex tolkning av fascismen som kapitalintressets uttryck. Tonvikten låg på fascismens motsägelsefulla natur. Mellan fascismens revolutionära retorik och dess förankring i småborgerskapet å ena sidan och det reaktionära målet å den andra fanns en motsättning, liksom det fanns en motsättning mellan rörelsens sociala bas och regimens sammansättning. Fascismen var på en och samma gång en av kapitalismen relativt oberoende massrörelse och en historisk kraft, vars yttersta mål var att stärka kapitalets makt och förinta arbetarorganisationerna. Att fascismen var en massrörelse med syfte att skapa en politisk hegemoni erkändes inte av alla marxister, men för de självständigt tänkande stod det klart att det rörde sig om en reaktionär folklig mobilisering.

Nygamla vindar i
fascismforskningen

I akademisk fascismforskning från 1990-talet och framåt vänder man sig mot den traditionella bilden av fascistisk ondska och nihilism. Man argumenterar också mot marxistisk fascismteori. Det ”nya” perspektivet består i att inte längre betrakta fascismen utifrån. Alla externa förklaringar, vare sig det gäller ”kapitalism” eller ”modernisering” lämnas därhän. Ofta åberopad är den brittiske statsvetaren Roger Griffin. En annan föregångare är den israeliske historikern Zeev Sternhell. I Sverige introducerades – med uppenbart instämmande – den nya fascismteorin i slutet av 90-talet av idéhistorikern Conny Mithander och sociologen Göran Dahl (se Tvärsnitt 4/1998). Nu har idéerna rotat sig. Exempel på detta är historikern Lena Berggrens och journalisten Henrik Arnstads forskning.

Det man är överens om inom universitetsforskningen – man talar till och med om en ”ny konsensus” – är att fascismen bör ses som bestående av en uppsättning idéer eller myter. Man håller sig med ett ideologibaserat ”generiskt fascismbegrepp”. För det första betyder detta att fascismen först och främst är en politisk ideologi, lika sammanhängande som andra ideologier (socialism, liberalism, konservatism). Fascismens politiska stil, organisationsform och regim är rotade i 1930-talets politiska kultur och kan därför inte vara ”paradigmatiska”. För det andra har man sökt lokalisera det som ideologiskt förenar alla fascismrörelser, ett ”fascismens minimum”. Myten om nationen tilldelas en central ställning. Griffin betraktar den som fascismens kärna eller ”kärnmyt”, dess ”palingenetiska ultranationalism”. Därmed framhävs fascismens ”positiva” och utopiska ideal, drömmen om en pånyttfödd nation och en ”ny människa”.

Mot teorin om fascism som högerextremism har det i vetenskapliga publikationer och politisk debatt blivit populärt att tala om fascismen som ”varken höger eller vänster”, en ”tredje väg” mellan kapitalism och kommunism. Denna uppfattning kombineras på ett motsägelsefullt med tanken att fascismen är en form av socialism. Bland dagens fascismforskare drivs tesen bland andra av Griffin och Sternhell. Den senare förfäktar åsikten att fascismen föddes ur en antimarxistisk variant av socialismen. Var inte självaste Benito Mussolini ursprungligen socialist? På detta kan man svara: visst var Mussolini socialist, men en mycket märklig sådan. Hans ”socialism” var av nietzscheanskt och sorelianskt märke. Steget till fascismen togs när han övergav och bröt med de socialistiska idéerna om proletär internationalism, klasskamp och socialisering av ekonomin.

Allvarliga konsekvenser

Inom svensk Hitlerforskning finns liknande föreställningar om fascismen som vänsterorienterad. Vi möter dessa i populärhistorikern Bengt Liljegrens biografi Adolf Hitler (2008). I motsats till de stora Hitlerforskarna – Alan Bullock, Joachim Fest och Ian Kershaw – hävdar Liljegren att Hitler inte kan kallas högerextrem, han hyste tvärtom vissa, förvisso inte marxistiska, men dock socialistiska och antikapitalistiska idéer, till vilka författaren räknar planhushållning och förstatligande. Men håller den ideologiska karaktäristiken? I inledningsskedet – på 1920-talet – höll sig de tyska nazisterna med löst förankrade idéer om socialisering och planhushållning, men det var idéer som ganska snart mönstrades ut och som aldrig kom i närheten av att förverkligas. ”Bolag, varuhus och storgods förblev orubbade, det enda man exproprierade var fackföreningarnas kassor” skriver Herbert Tingsten.

Ledande forskare som framhäver ”ultranationalism” som den fascistiska ideologins kärna har inte helt fel, men förbiser att ”nationalism” är en abstrakt kategori och en ideologisk form som kan fyllas med olika klasspolitiskt innehåll. Med skohorn skulle man kunna klämma in Venezuela och Hugo Chavez i definitionen. Vi har således att göra med ett ”opolitiskt” fascismbegrepp som leder vilse. Hitler och hans meningsfränder i Italien var givetvis nationalister, radikala högernationalister, men vad Hitler anbelangar begagnade han den tyska nationen som ett medel snarare än ett mål. Det överordnade målet var kapitalistisk och imperialistisk expansion.

De akademiska forskarna och dess efterföljare övertar helt sonika fascisternas syn på sig själva, deras definitioner och begrepp (t.ex. ”tredje vägen”). En på detta vis bedriven karaktäristik får allvarliga konsekvenser. Historikern Dave Renton är kritisk mot forskningsetablissemangets ”nya konsensus”: ”Ingen förnuftig människa skulle främst förklara Förintelsen utifrån det sättet som förövarna tolkade den. Så hur kan de professionella historikerna försvara en teori som använder sig av fascistiska källor som viktigaste utgångspunkt för att förstå fascismen?” Om fascismens ses som ett slags ”tredje väg” eller en ”ny religion”, ja, då har fascisterna kammat hem halva segern: de representerar ju bara en ideologi bland andra, en ideologi som dessutom inte längre har mycket med svart- och brunskjortor att skaffa. Vi får alltså inte, som dagens fascismforskare, ta fascismen för vad den säger sig vara; definitioner och analyser bör ske med begrepp som inte hämtats ur den fascistiska verktygslådan.

Är Farfars fascism död?

Låt oss ser hur forskare tacklar mörkblå och bruna strömningar i Sverige och Norden. Utifrån den nya tidens fascismförståelse (”extrem nationalism”) kommer Henrik Arnstad fram till att Sverigedemokraterna inte är några ”italienska squadristi” (de åker inte land och rike runt och misshandlar folk). Ledarkult och paramilitära styrkor saknas, liksom ett tydligt antidemokratiskt program. Men nu förhåller det sig så att Arnstad följer det förhärskande forskningsparadigmet som ju brukar kriteriet om ultranationalism och deklarerar att ”farfars fascism är död”, vilket gör att Arnstad ändå kan använda fascistetiketten. Sverigedemokraterna önskar pånyttföda en degenererad svensk nation (Aftonbladet 10.12 2010). Frågan är dock om detta parti skall räknas till den fascistiska familjen.

Kritiker har, enligt min mening helt riktigt, hävdat att extrem nationalism och rasism inte är tillräckligt. Det går inte för sig att stryka kampen mot demokratin från kriterielistan. Sverigedemokraterna är idag, sin bruna historia till trots, snarare ett traditionellt borgerligt och rasistiskt parti liknande Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Man urvattnar fascismbegreppet om partier av denna typ inkluderas. ”Kvar blir bara längtan till det förlorade paradiset och hatet mot de främlingar som förstört det.” (Petter Larsson, Aftonbladet 13.4 2010).

Anders Behring Breiviks ideologiska profil har stötts och blötts i media. Var hör han politiskt hemma? Kanske blott på dårhuset? Arnstad argumenterar för att Breiviks massmord blir begripligt först om vi upphör att betrakta gärningsmannen som en mentalt störd individ utan sjukdomsinsikt och istället ser honom som medveten fascist opererande enligt fascistiska tankebanor. ”Breivik är en modern, skandinavisk squadrista.” (Dagens Nyheter 20.4). Arnstads artikel är viktig och hyfsar debatten. Vi slipper liberalt psykologiserande. Men det är samtidigt en smula tragiskt att allt det som dagens fascismforskare inte anser höra till ”kärnan” i fascismen – militarism, terrorism, antimarxism, ledarkult – nu återkommer med full kraft i Breiviks dåd och tankeliv. Breivik ”varken höger eller vänster”? Den ståndpunkten framstår närmast som ett hån mot de socialdemokratiska ungdomar som slaktades på Utöya.

Radikalisering
och militarisering

Den moderna fascismen visade sig ha mer med mellankrigstidens fascism att göra än vad ”experterna” insåg. Mig veterligen har detta inte lett till några omprövningar eller revideringar, bara en tyst anpassning. (Arnstad talar i samband med Breivik om rumänska legionärer och ungerska pilkorsare.) Stöveltramp och vapenskrammel är tyvärr inga utdöda historiska reliker utan levande inslag i europeiska fasciströrelser som det ungerska Jobbik, grekiska Gyllene gryning eller tyska nazistiska terrorceller. Vi skall inte stirra oss blinda på 1930-talets fascismrörelser (”teaterrekvisita från mellankrigstiden” enligt Arnstad) eftersom vi då riskerar att inte upptäcka nutida formen av fascism – det har varit forskarnas lösen. Men det omvända gäller. Genom att studera historien lär vi oss vad som verkligen är fascism och vad som är reaktionär konservatism. Förvisso är det inte enkelt att skilja fascism från konservativt eller till och med liberalt tankegods. Breiviks tankevärld förenar den breda islamofobiska diskursen med den perifera nazismen. Enligt Breivik är det ”kulturmarxismen” som berett vägen för ”islamiseringen”, och kulturmarxism är ett ideologiskt kampbegrepp i både ”vit makt”-miljön och hos kulturkonservativa counter-jihadister.

Dagens forskare isolerar ideologin från alla sociala och ekonomiska fakta och kan därför inte se att de fascistiska idéernas explosiva utveckling svarar mot vissa samhällsgruppers behov. Frikopplar man fascismen från högerextremism och härskande samhällsklasser, då hamnar man i verklighetsfrämmande resonemang. Arnstad kritiserar Göran Greider för att denne kallat Breivik för ”militant konservativ”, men verkar själv blind för kontinuiteten mellan ”konservativa revolutionärer” (Carl Schmitt, Ernst Jünger m.fl.) och tyska fascister (Dagens Nyheter 3.5, 14.5). Fascismen bygger på både konservatismen och liberalismen. Den upphäver aldrig 1800-talets borgerliga ideologier, den radikaliserar och militariserar dem.

1930-talets ekonomiska och politiska kris drev fram en reaktion mot massdemokratin. Den liberala ordningen frambesvärjde en trollkarl – fascismen – som gjorde sig kvitt demokratin för att kunna rädda det liberala ekonomiska fundamentet: kapitalismen. Nu är det återigen kris för det kapitalistiska systemet. Dagens fascister tror att de med våld och terror skall kunna rädda den västerländska civilisationen från muslimskt, judiskt och ”kulturmarxistiskt” herravälde. Den moderna akademiska diskussionen har mycket lite säga oss om vad som egentligen pågår i Europa. De naiva tolkningar som presenteras kan i värsta fall bidra till en rehabilitering av rörelser av denna typ. För att få nya, kritiska insikter om fascismens natur måste vi paradoxalt nog vända oss till bortträngda alster från 1920- och 30-talen, producerade, inte av fullblodsakademiker, utan av människor som både var teoretiker och aktivister med direkta erfarenheter av fascismen.

David Brolin
Illustration: Fredrik Willberg

5 kommentarer

Henrik Arnstad 4 juni, 2012 - 08:36

Mycket spännande och intressant, tack för välformulerad och tänkvärd text!

Reply
Ernst Mecke 5 juni, 2012 - 18:39

David Brolin has invested a lot of effort into his text about fascism. I think it was a good attempt, but I am still dissatisfied with the result. I think that at least one important aspect of ”classical” fascism has been overlooked, namely Catholicism. My reasons for thinking so lie far back in time: in about 1960 my parents took me for a holiday trip into a deeply catholic region of Germany (the Eifel), and while they were busy admiring the architecture of the churches, I was picking up some of the brochures and booklets which were offered in the churches for the benefit of the congregation. At that time I had already been reading Hitler’s ”Mein Kampf”, and after looking through those brochures, I am confident in saying that Hitler was a product of Catholicism. This even in two different ways: (a) Hitler’s father was officially the illegitimate child of a Jew (and had to grow up and live with that in a deeply catholic social environment = a situation which we simply cannot imagine any more nowadays, but I think it resulted in a family neurosis about Jews which motivated Hitler to try and protect all Aryan women from the evil-minded tricks of those ”black-haired Jewish guys”), and (b) Hitler’s ideas how German women and German families should be are identical with the ideas spread by the catholic church (it is perhaps no pure accident that the present pope – known for his extremely conservative and hierarchical tendencies – comes from the same region as Hitler). And in fact the catholic mindset shows very clear parallels to Hitler’s ideas: education has to be authoritarian from infancy, the structure of society should be strictly hierarchical, with the ONE man at the top who has the contact to the still higher (metaphysical) authorities – with the pope that is God/Jesus, with Hitler it was ”die Vorsehung”. It is, after this, no mere incident that ”classical” fascism arose very mostly in catholic countries (Hitler was Austrian, as were many of his closest collaborators).
Aside of this, there are of course aspects of fascism which make it very appealing for capitalism: the thinking in hierarchies (”das Führerprinzip”) pleases managers very much (in Finland, ”management by perkele”), and our private-owned yellow press (and not so few other media) have long time ago found out that it sells well if one is flattering one’s customers (making them believe that they represent a superior race and/or culture, and that they deserve to be strong – and be it only because of some glorious past -, that it is ”healthy” to feel good about being strong and that it is only just and proper – and even ”good for them” – if this strength is used to ”teach” to those inferior cultures some better values. And so on …
Altogether, I should say that in our individualistic and consume-oriented culture ”farfars fascism ÄR död”, but flattery and the cult of strength and ”healthy aggressiveness” still sell well, the ”Führerprinzip” is still cultivated by the power-holders, and the job of the former propaganda ministery is very well taken care of by a very big section of our media.

Reply
Erik 7 juni, 2012 - 19:16

Det här var fanimig det bästa jag läst om fascism på väldigt länge. Har inte mer att säga än så – hatten av för en kanonartikel!

Reply
Conny 21 juli, 2012 - 09:37

Tyvärr en text med tydlig politisk bias – att försvara en traditionell marxistisk fascismtolkning som försöker göra fascismen till en produkt av kapitalismen och liberalismen. Medvetet bortses ifrån att fascismen var antikonservativ och antiliberal. Detta var den svenske fascisten Per Engdahl tydlig med att framhålla. Så läs hellre Engdahl än Brolin.
Conny

Reply
Lars Blomquist 2 september, 2012 - 20:10

Conny nu får du skärpa dig, av faktumet att fascismen hade en del anti-konservativa och ant-liberala drag kan man inte dra slutsaten att den va anti-liberal och anti-konservativ. Man betonade ju konkurrensen betydelse i samhället och historien samt mellan raser(liberism.) Likaså betonade man individens betydelse över massan, som man benämnde personlighetstanken (liberlism). Konservativa drag är ju det hierarkiska tänkandet på alla plan och nationsdröämmerierna samt lydnadskulturen!

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.