Kristofer Folkhammars nya diktbok känns följdriktig efter romandebuten förra året. Liksom i den hämtas tematiken ur en
homosexuell erfarenhet där kropp och sinne lever i ett symbiotiskt motsatsförhållande. Folkhammar spelar med bögarketyperna genom ett språk som glider mellan prosa och dikt; med Isak & Billy gled det mot berättelse och med När han kysste mig förlorade jag allt mot poesi. Men den har också konturen av ett sammanhang, ett sönderfallet sammanhang som försöker förstås genom att det diktas om. En historia som tonar fram, eller döljs, genom dikt. Här finns rumsliga markörer som kust, hav, nattklubbar och flygplatser, och ett hus med ”källarmän”, och andra individer som ”kaptenen”, ”den lille”, ”den store”, ”den ängslige”, ”K”, ”J”, ”han”, ”du” och naturligtvis ”jag”. Det handlar om förhållanden, slitningar och lust. Och om sexualiteten, den råa och den nära.
De bögklichéer som Folkhammar återanvänder, uniformen, handklovarna, porrbiografen, med flera, är saker som diktjaget måste förstå sig själv genom som manlig homosexuell. De är arketyper som Folkhammar rådbråkar med och verkar både störande och lockande. Denna dialektik och ambivalens är genomgående i När han kysste mig förlorade jag allt: stad och strand, vagt och konkret, kropp och sinne, avslut och inledning. Denna dialektik ger boken ett intryck av undanglidande, ett något som inte låter sig fångas, ett nu på språng. Bland klichéerna finns också något som kan uppfattas provokativt – ”Den seglivade föreställningen om analen som ett inverterat rop/ ur mannens kön” – men det är också rätt skojigt. Fast denna ”jakten på homosexutopier” blir också lätt tröttande, och att ”det måste brutaliseras efter hand för att beröra” är en kroppslig och språklig hållning jag har svårt för.
Folkhammars dikt är rak och vacker: ”I grottan bakom vattenfallet hämtar bögarna upp sina bebisar/ från bottnen. De tvättar deras kroppar, kysser deras pannor,/ bänder bort halvt stelnad lera från deras ansikten, under det/ strilande ljumma vattnet”. Ibland bryts den isär av ”utbrytningsförsök” och i mitten av boken lämnas några ord och meningar ensamma för att skapa luft – något som dock luktar kliché, för så ska en diktsamling ut.
När han kysste mig förlorade jag allt är skickligt komponerad och den är rik på bilder. Men den ger mig dessvärre inga starka känslor, stämningar, inga insikter. Den blir enahanda och instängd i sig själv, inkramad i sina egna sexualitetsnormer. Fast Kristofer Folkhammar har dock en egen röst, det ska sägas, en röst som är värd att lyssna till.
K.A. Andreas Holmström
Kristofer Folkhammar: När han kysste mig förlorade jag allt. Natur & Kultur, 2012.
