Hanna Nikkanens Verkko ja vapaus behandlar frågor om vad som händer då informationen blivit så gott som gränslös.
Hanna Nikkanen är en undersökande journalist som vann Europeiska kommissionens journalistpris 2010. Hon har även tilldelats det statliga priset för informationsspridning, främst för boken Viaton imperiumi om finländska storföretag.
Hennes nya bok, Verkko ja vapaus inleds med ett citat av Googles egyptiska marknadschef Wael Chonim: ”Om du vill befria folket, ge dem internet.” Boken argumenterar för att ett demokratiskt samhälle kan skapas genom läckage som ger alla, inte bara de makthavande, möjlighet att ta del av information. Skillnaderna mellan de nordiska länderna och de övriga i Europa och delar av Asien behandlas också. Sättet som Nikkanen skriver om Finland som ett öppet demokratiskt samhälle kan få en att känna sig stolt, samtidigt som det framstår som om Island är före Finland vad gäller yttrandefrihet.
Internet kan i bästa fall sprida information som alla kommer åt och som gynnar såväl medborgare som makthavande. Vem som gynnas varierar från land till land. Medan teknologin i västländerna mest gynnar storföretagen, har teknologin i länder som Kina och Saudi-Arabien varit en lyckospark för
polismakten: ”Teknologin, som jag trodde skulle rädda demokratin, används istället för utveckling av arméer, polismakten och storföretagen”, skriver Nikkanen. Hon tänker sig att nätet ändå för med sig mer gott än ont. En klart positiv utveckling är att då teknologin blir tillgängligare för allmänheten kan lokalbefolkningen lyckas fotografera bevismaterial som journalister inte kunde få tag i. Nikkanen nämner bl.a. fotografierna på den av polismakten misshandlade och dödade egyptiern Khaled Said och YouTube-klippens makt. De av civila tagna fotografierna på den torterade Said spred sig över nätet och fungerade som startskott för en grupp revolutionärer i Egypten. En brasiliansk YouTube-video som visar en attack mot ett slumområden fick internationell uppmärksamhet.
Teknologin hade kanske kunnat rädda oss tidigare. ”Om det hade funnits mobilkameror då nazisterna brände ner statshuset på 1930-talet hade historien kanske fått ett annat slut.” Ju mer oljud det uppstår kring våld desto mer uppmärksamhet får det: ”När information om våld når ut till femtiotusen istället för bara den rädda lokalbefolkningen förvandlas rädslan till en nyhet som väcker reaktioner.”
Nuförtiden fotograferar den vanliga medborgaren mer och mer. Då bilder och dokumentation läggs ut på nätet kan allt fler berätta sina historier, vilket erbjuder synlighet i media. Den muslimska Noha Atefs blogsida Torture in Egypt, som publicerar historier om tortyr som skett på egyptiska polisstationer, exemplifierar nätets potential för medborgarinverkan.
Nikkanens politiska bok är indelad i tre delar. Den första delen visar hur internet har påverkat världen positivt, hur mycket mer frihet och information den vanliga medborgaren idag kan ta del av. Den andra delen talar om teknologins mörkare sidor, om makthavandes övervakning och censur, medan den tredje delen spekulerar kring framtiden. I boken förs en diskussion om hur man ska använda teknologin för att skapa så mycket gott som möjligt.
Nikkanen tar läsaren på en resa som handlar om den vanliga medborgarens längtan efter frihet och demokrati: Från det krigshärjade Egypten under arabvåren, där ungdomen och revolutionärerna är välbekanta med nätet och mobiltelefoner, till Kuba där människan ännu kan vara anonym och ringa från telefonkiosker, men där staten samtidigt läser medborgarnas e-post. Slutligen landar läsaren på Island i samband med att Wikileaks läckt all information om isländska banker i kris.
Förutom en ögonöppnande bild av hur människoöden och folkresningar vävs ihop med både de goda och dåliga sidorna av teknologin, bjuder författaren exempel på hur den privata medborgaren kan skydda sig mot möjliga hot på nätet.
Daniel Lindblom
Hanna Nikkanen: Verkko ja vapaus. Into, 2012.
