Erik Erikssons bok Men fåglarna sjunger om natten är inte bara plågad av obegripligt tunna karaktärer, utan presenterar en förenklande syn på människor och historia som kan vara direkt farlig, skriver K.A. Andreas Holmström
Hur ska man kunna skriva om en riktigt usel roman utan att fördenskull låta sågklingor vina? Gömma sig i eufemismer och tjusiga liknelser, vara snäll och mjäkig? Eller ska man istället försöka ta den romanen som ett exempel på en hel genre, en undermålighetens genre, och vässa sin penna mot den som företeelse och uttryck? Helt enkelt visa på det unkna, och det till och med det potentiellt farliga, som kan följa i ytlighetens farvatten? Eller: låt det vina.
Erik Eriksson (född 1937) är en mycket produktiv författare, vars mest kända roman är Råttornas vinter, och nu aktuell med Men fåglarna sjunger om natten – Sagan om vår nya tid Del 1, som skildrar några personer i Stockholmstrakten under 40- och 50-tal.
Karaktärsbeskrivningen är platt, ja rentav obefintlig. Huvudkaraktären Johans (och alla andras) känslo- och tankevärld är bortom synhåll för läsaren. Händelserna, de torftiga, de lättglömda, avlöser varandra i ett avmätt förlopp. Andra världskriget är en skugga som omger dem, handlingen sträcker sig från 1941 till 1953, men kriget blir aldrig påtagligt eller verkligt utan förblir en skugga liksom resten av boken. Johans kärlek till den ett år äldre Helena är från 13 till 24 års ålder kysk, eller snarare tunn, omöjlig, obegriplig. Fast det är klart, eftersom de tänker så lika misstänker de att de är syskon, och då gäller det ju att vara kysk. Vad de egentligen tänker så lika om får vi dock inte veta. Känsloyttringarna hos Johan sträcker sig till ”en stark tveksamhet”, och när han efter fyrahundra vattentrampande sidor i bokens enda rafflande inslag utsätts för en skenavrättning blir han mest bara ”förvånad”. Johans person byggs upp av de åtskilliga ”kansken” och ”väl” som letar sig ut ur hans mun, vi har nämligen träffat på vad som måste vara en av litteraturhistoriens mest vaga och osäkra gestalter, alldeles intill självutplåningens gräns har Eriksson lämnat av honom.
Detta är dock en av bokens fördelar då Johans suddighet speglar stora delar av den svenska befolkningen vid denna tid, då skygglappar bars både på ögon, näsa, mun och samvete. Huruvida detta är medvetet från Erikssons sida lämnar jag osagt, men det är hursomhelst våghalsigt eftersom närapå allt är sett ur Johans räddhågsna perspektiv, vilket gör hela boken räddhågsen. Och vag, osäker, självutplånande. Erikssons karaktärer har inget kött, än mindre ett skelett, utan bara några torftiga broskbitar här och där för att bära upp tomma huvuden. Eriksson dumförklarar härmed inte bara sina gestalter, utan vad värre är sina läsare. Om boken var skriven för 11-åringar ber jag om ursäkt, men de kan svårligen känna igen sig i 24-årige Johan, de är mycket smartare och komplexare än så.
Erikssons stil är omständlig, skitnödigt omständlig. För handlingen oväsentliga gatunamn, adresser, produktnamn, tider och summor nämns ständigt. Eriksson har nog velat sätta färg på det Lidingö och Stockholm och den tid han skildrar genom sådana detaljer, men känslan blir istället som att bli utsatt för produktplacering i filmer, fokus tas från handlingen och karaktärerna till oväsentliga perifera detaljer. Omständligt värre är också det sätt Eriksson ideligen åter-introducerar personer genom att använda efternamn på personer vi redan känner till, att överförklara med ”hans mamma”, när vi både vet vem hon är och vad hon heter. En gammaltestamentlig moralism genomsyrar också Men fåglarna sjunger om natten: alkohol mår man illa av, enbart illa, och sex har man inte heller, bara knappt. En moralism som ger ett lätt obehag, och ett kvavt illamående. Detsamma gäller de mängder av stavfel, språkliga och typografiska misstag som boken är nedlusad av; det gör mig vimmelkantig.
Problemet med den yta och ytlighet som manifesteras i denna roman är att den skapar ett avstånd till de människor och ting, den tid och de skeenden den vill skildra. Allt blir skugga och chimär, och vad värre är, en lögn. Den berättar om verkliga platser och händelser under ett reellt krig och dess eftermäle, men den gör det starkt förenklat och skissartat, d.v.s. förljuget. Likt en cowboyhistoria, likt en Biggles. Sådant bidrar till en människo- och historiesyn som håller det enkla före det komplexa, det falska före det sanna; vilket är både lögnaktigt och potentiellt farligt.
Något intressant med Men fåglarna sjunger om natten är den svenska nazistvurmen vilket är det nav som boken snurrar kring. Under kriget utsätts Johan för trakasserier p.g.a. sitt judiska ursprung, och bakom Lidingövillornas fina fasader frodas en fascistisk och exkluderande syn på omgivningen. Och Johan, han som föredrar samförstånd framför konflikt och helst vill slippa konfrontationer, går att se som en representant för det tysta flertalet, och boken kan man läsa som en sorgesång över naiviteten och förtigandet. Men hans vän Anders som försvinner under en militärövning, han som är uppfödd i högståndsvillan med gårdsfolk och kökspersonal som blir syndikalist och skriver i Arbetaren, vad skedde i hans hem, vad tänkte och kände han, vad sa och gjorde han? Om det får vi intet veta. Vi står där lika oförstående som Johan vid bokens slut.
Varför har jag berättat så lite om handlingen? Av den enkla anledningen att det egentligen inte händer något under 400 sidor. Fast Men fåglarna sjunger om natten är ingen dålig bok, den är nämligen långt bortom dålig.
K.A. Andreas Holmström
Erik Eriksson: Men fåglarna sjunger om natten – Sagan om vår nya tid Del 1. Ahlemarkers förlag 2012
