Leon Hendrix biografi över den berömde brodern blir mest ett ytligt svar på faderns tidigare bok. Dessutom slarvas Jimis intressantaste år bort.

Jimi Hendrix hade ingen lätt barndom. Det får vi veta i Leon Hendrix bok om sin berömde bror, många gånger kallad världens bästa gitarrist. Leon var fem år yngre än Jimi (eller Buster som han kallades som ung) som tog hand om sin lillebror då föräldrarna mest bråkade och söp. Fler syskon tillkom men lämnades bort till fosterhem, och eftersom pappa Al och mamma Lucille inte alls kom överens skiljde de sig året som Jimi skulle fylla nio. Pappan fick vårdnaden men jobbade in på nattkröken, när han inte söp och spelade. Mat var det ont om och  inte sällan fick de smisk. De bodde trångt och familjen flyttade mellan otaliga bostäder.

Den älskade mamman dör tidigt, pappan gör så familjen missar begravningen, men bjuder på en förlåtelsens whisky när de kommer hem; Leon är då tio år gammal. Jimi hittar en skrotad ukulele med en sträng och en unik musikalisk resa inleds. En fin historia är när Jimi tar isär en radio för att han ”letar efter musiken”. Efter det är det vad han gör: letar efter musiken i ukulelen, i strängar som spänns över sängen, i en akustisk gitarr, sedan i den första elgitarren och med en rad band. Hos fadern är det dock föga populärt, att jobba med händerna är något annat för honom än att klinka på ett instrument, och särskilt vänsterhänt spelande är djävulens påfund.

Vid sidan av att Jimi Hendrix var en exceptionell musikalisk talang och innovatör, vilket vi redan vet, får vi också genom Leon bilden av en omtänksam och orädd bror – han räddade livet på Leon två gånger. Men någon övermänniska var han inte. När Jimi med några kamrater 1961 åkte fast för bilstöld, fick han välja mellan två års fängelse eller militärtjänstgöring. Han valde det senare, letade sedan vidare efter musiken på västkusten, och försvann ut ur den 13-årige Leons liv.

Jimi försvinner

Här förlorar också Leons berättelse den nerv och charm den har, och hur snöpligt är det att inte få vara med på Jimis musikaliska resa från 1961 till 1968, då allt hände? Då han spelade med Salomon Burke, Otis Redding, Jackie Wilson, Sam Cooke, Isley Brothers och Little Richard, innan hans egna band The Jimi Hendrix Experience bildades. Det kan man förvisso läsa om i andra Hendrixbiografier, men snopet blir det när själva huvudpersonen befinner sig någon annanstans. Här får vi istället följa Leons liv i skolan och på gatan, mest på gatan, och hur han som ung får jobb på jätteföretaget Boeing. Han är en duktig student, tydligen, men mest knarkas det. Det enda han hör från Jimi är något telefonsamtal här och där, något vykort, och mycket av kontakten går genom fadern. När man plöjer igenom det spelschema Hendrix hade är det förståeligt att kontakten är sporadisk, men ändå är det märkligt att han inte kommer hem till Seattle förrän sin första spelning i staden 1968 – då har han alltså inte träffat sin familj på sju år. Leon bedyrar att han varken är bitter eller sur för att Jimi inte hörde av sig, men det lurar en underlighet här.

Drogtöcken

Så särskilt intressant efter att Jimi flyttar hemifrån blir det inte, då blir det mer: Leon Hendrix – i rökdimmorna bakom Jimi. Han skriver att det är känt att ”alkoholen kan spela minnet ett spratt”, och att boken består av ”halvsanningar och uppdiktade historier”. Att det då handlar om faderns Jimibiografi spelar mindre roll, det skulle också kunna gälla hans egen bok. Biografin är befläckad av drog- och alkoholreferenser: när Leon får LSD av Jimi före hans första Seattlespelning, när han tillbringar en drogindränkt månad med Jimi i LA (den enda närmare gemenskap de hade i vuxen ålder), och därefter i knarklangarkretsar ända in på 90-talet. Någon djupare samvaro verkar bröderna inte ha haft, och redogörandet, som det mer och mer blir, går på i en ytlig stilla lunk som döljer mer än den visar. Och är det bara naivitet som gör att Leon inte känner igen dem han träffar i Hollywood, Janis Joplin, Mick Jagger, Paul McCartney … hur var det ens möjligt 1968 att inte veta vilka det var? Om man är nedrökt och inkrökt, med ett ego större än ens hjärna möjligen.

Tafflig berättelse

Jimi Hendrix – en brors berättelse blir efterhand mest som ett svar på faderns biografi (och andras), samt en inlaga i de rättstvister som familjen Hendrix har varit inblandad i, kvarlåtenskap, pengar, arv, familjefejder och missbruk blir legio. Här får broder Leon berätta sin version, lite taffligt, styltigt och rapsodiskt. Språket kan ses som underordnat i en biografi om en intressant människa, men vem handlar det om, Jimi eller brodern? En nyckel till boken finns i efterordets tacklista där han tackar medförfattaren Adam Mitchell för att han stått ut med all oreda i Leons berättelser. Det säger en hel del om biografins beskaffenhet.

K.A.Andreas Holmström

Leon Hendrix med Adam Mitchell: Jimi Hendrix – en brors berättelse. Norstedts 2012. Översättning Patrik Hammarsten.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.