Tiina Pitkäjärvi gör några axplock bland filmerna som visades under Espoo Cine.

När man går längs bassängkanten, som är den rakaste vägen mellan Kino Tapiola och Esbo kulturcentrum där Espoo Cine (17 – 26.8.2012) årligen äger rum, möts man av doften av klor som dunstar ut från Hagalunds simhalls ventilationssystem. Jag tänker att det är en ovanlig odör att prägla en filmfestival, som annars riskerar att bli en till platslös tillställning – det spelar ingen roll var i världen man befinner sig sedan man stängt in sig i biomörkret. Om klorlukten kan sägas utgöra Espoo Cines genus loci så finns det ett kännetecken till: festivalbussen, som liksom tidigare år kör gratis och ofta fullsatt mellan Kampen och Hagalund en gång i timmen från vartdera hållet. Bussen har sett likadan ut år efter år, och även chaufförerna. Det ger en viss stämning.

Liksom tidigare är filmerna tematiskt indelade, med emfas på enskilda filmländer. Rubrikerna GerMania, El mundo español och La Célébration française täcker en stor del av utbudet, och både ny och äldre dansk film visas i Lækker Denmark och Danske favoritter.

För att göra något enstaka axplock: till de mest sevärda i den franska kategorin hör Louise Wimmer (2011) som handlar om femtioåriga Louise, som efter en skilsmässa sover i sin bil på parkeringsplatser och städar hotell dagtid. Hon ser till att smygduscha i hemmen där hon också utför privata städjobb. Som ett soundtrack genom Louise bostadslösa liv spelas Nina Simone, tills hon en dag slänger ut bilstereon. Regissören Cyril Mennegun berättar i en intervju att han inspirerats av Nina Simone till att skapa karaktären. Fokus är fattigdomen i detta skickligt regisserade drama, som tecknar ett kritiskt franskt samhällsporträtt.

Klassen Pink Zone omfattar i år som tidigare filmer med queertematik. Ett exempel här är den finmejslade Nordzee, Texas (Belgien, 2011), en uppväxtskildring som rymmer flera av en 16-årings ouppfyllda drömmar. Pim bor med en ensamstående mor i en belgisk kuststad på 1970-talet. Modern dricker Vermouth på den enda lokala baren, Texas, och Pim är förälskad i den några år äldre Gino – en förälskelse som bara delvis är besvarad. Hela filmen försiggår i olika gula sjuttiotalsnyanser, åtminstone framtill att Gino flyttar iväg med en fransk flickvän, för att senare återvända med ett förkrossande: du trodde väl inte att jag var förälskad i dig? Filmen har belönats på bl.a. Montreals och Roms filmfestivaler.

Tvärs på kategorierna hittas också bland annat två filmer där flera vuxna människor, tillfälligt eller mer permanent, har gett upp ett parnormativt boende och bildar kollektiv. Et si on vivat tous ensemble? (And If We All Lived together? Frankrike, 2012) berättar historien om fem äldre vänner (varav en dement) som flyttar ihop som ett alternativ till seniorboendet. I den mycket mer melankoliska Como Esquecer (So Hard to Forget, Brasilien, 2010) flyttar tre vuxna bekanta ihop i ett hus, som en lösning på sina livssituationer och livskriser. Efter bl.a. Dogtooth (2009, regisserad av Giorgos Lanthimos), har det pratats om en ny röst i grekisk film. På festivalen syns också denna regissörs senaste film Álpeis (Alps, 2011), en något absurd skildring av en grupp på fyra som har möten i en gymnastiksal och får sin utkomst av att hjälpa människor i nöd – metoderna är dock både tveksamma och okonventionella. En annan grekisk regissör, Filippo Tsitos, kan med Unfair World (Ádikos kósmos, 2011) knappast dölja för en finsk publik att han är influerad av Kaurismäki, vilket filminteriörerna och den atmosfäriska stillheten i hög grad vittnar om.

Tiina Pitkäjärvi

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.