Gränserna mellan konst och verklighet, teater och politik suddas ut i journalisten och teaterregissören Susanna Kuparinens händer. Också Ny Tids intervjuare får sig en släng med sleven.
Det är en kylig morgon i september. Jag sitter på ett kafé i Gumtäkt och väntar på Susanna Kuparinen. Hennes föreställning Eduskunta II har premiär på Ryhmäteatteri i slutet av månaden.
Jag har läst på lite inför intervjun, googlat artiklar skrivna av och om henne. Men ska jag vara ärlig så har min research inte varit speciellt nyttig. Jag har mest blivit ängslig. Kuparinen är inte att leka med, så mycket har jag förstått. Hon gör provokativ politisk dokumentärteater, hon är en självsäker debattör i TV och radio och som journalist på tidningen Voima älskar hon att trycka upp folk mot väggen och täppa till alla flyktvägar. Och hon menar att intervjuer med henne oftast är fullständigt meningslösa.
Teater som verklighet
När Kuparinen dyker upp vill hon kylan till trots sitta ute. På den smala trottoaren utanför kaféet finns bara ett litet bord och där sitter redan en man. Men hon behöver få vara ute, säger hon, så vi slår oss ner. Kuparinen behöver ingen uppvärmning och hon är inte på gott humör.
– Det blev inget åtal. Så nu är jag tvungen att slänga 32 sidor av manuskriptet.
Jag frågar lite trevande vad hon menar. Hon ser på mig som om jag var en idiot.
– Det här är årets största nyhetshändelse!
Min naivt frågande uppsyn är provocerande. Med stort överseende förklarar hon för mig att det igår blivit klart att varken Finnairs ex-styrelseordförande Christoffer Taxell, Finnairs vd Mika Vehviläinen eller Ilmarinens vd Harri Sailas blir åtalade för givande eller tagande av muta i den stora bostadsaffären som prydde löpsedlarna i våras.
– De här köttpontonerna sitter på enorma tillgångar och delar ut pengarna till sina vänner. De slapp åtal men vi får se om de kommer lika lätt undan i vår föreställning.
Jag är äntligen med på tåget. Här finns inga gränser mellan liv och konst. När Kuparinen gör dokumentärteater är det mera dokumentär än teater. Den verklighet hon lever i just nu är den verklighet som finns på scenen. De stora frågorna, problemen och personerna är desamma.
– Tyvärr måste man ta bort psykologin och det kan kännas lite torftigt ibland. Men jag kan bara tolka handlingarna, argumenten i föreställningen ska alltid basera sig på fakta.
Granskar sig själv
Det är viktigt att allt är autentiskt. Men ändå är det ju teater Kuparinen gör. Hon utnyttjar teaterapparaten och estetiken mycket medvetet för att väcka känslor hos publiken.
– Men jag är ingen scenpoet. Jag är inte intresserad av att ha skådespelarna att steka fiskpinnar eller tejpa fast sig i golvet bara för att de måste göra något. Själv skulle jag gärna se någon stå rakt upp och ner på scenen och prata politik i fyra timmar, men jag försöker bespara andra den plågan.
Bland politiker och tjänstemän finns också Kuparinen själv med på scenen, spelad av en skådespelare. I föreställningen representerar hon bl.a. dilemmat snack och verkstad.
– Jag har länge gått runt och påstått att jag bryr mig om inkomstklyftorna i vårt samhälle men vad har jag egentligen gjort åt saken under det senaste året? Är det så att så fort jag själv har en regelbunden inkomst glömmer jag bort dem som inte har det? Det är jävligt lätt att sitta vid ett kafébord och snacka, men var är handlingarna?
Gedigen research
Kuparinens inledande irritation är borta. De två kopparna kaffe och de tre cigaretterna har säkert gjort sitt jobb. Jag tänker att detta maniska rannsakande av omgivningen och sig själv måste vara oerhört utmattande. Mannen som suttit intill oss vid bordet har gått. Kuparinen frågar om jag tror att intervjun ännu tar lång tid.
– Polisens förundersökningsmaterial väntar på mig. Vi ska gå igenom det och se vad vi kan använda i föreställningen. Visst är det ett lite tungt skede just nu men jag har satt ihop en tretimmars föreställning på fjorton repetitionstillfällen så vi ska nog få ihop det den här gången också.
”Vi” syftar på parhästen i skrivarbetet, journalisten och skådespelaren Jari Hanska, assistenten Olga Palo och dramaturgen Ruusu Haarla. Kuparinen höjer dem alla till skyarna. Det är de som tillsammans med henne står för research- och textarbetet inför föreställningen. Det har pågått på heltid sedan april, inget lämnas åt slumpen. Men det intensiva politiska researcharbetet har ett pris.
– Vi är så djupt inne i partipolitiken vid det här laget att vi har börjat prata förvaltningsspråk, våra argument har blivit svåra att förstå. Man måste akta sig för att inte förståelsen för strukturerna bakom korruption glider över i acceptans av dem.
Inga genvägar
Kuparinen fascineras och skräms av människor som långsamt tappar bort sina principer och sina ideal. Människor som tidigare varit fullständigt klanderfria men som småningom anammar uppfattningen att de har rätt till allt det goda. Det är dem hon rannsakar, det är dem hon trycker upp mot väggen.
– Det är säkert inte roligt att bli intervjuad av mig om jag tycker att du har gjort något fel.
Det tvivlar jag inte en sekund på. Men Kuparinen tillåter heller inga genvägar för sig själv. Hon ser till att vara påläst till tänderna. Hon ringer upp tjänstemännen längst inne i korridorerna och ställer de jobbigaste frågorna. Hon sätter sig på stolar mitt emellan maktens män i diskussionspanelerna och avbryter dem högljutt. I det här spelet kommer man ingen vart med artighet och sociala konventioner.
Men de finns där ändå.
– Dina frågor var helt okej, säger hon och ler när jag har rest mig för att gå.
– Tack.
Jag borde känna mig smickrad. Men istället blir jag generad. Generad som ett barn som plötsligt förstår att den vuxne motspelaren inte alls har spelat med sin fulla kapacitet.
Text: Sanna Huldén
Foto: Terjo Aaltonen
Föreställningen Eduskunta II har premiär den 27.9 på Ryhmäteatteri.
