Somalia. Mogadishu. Al-Shabaab, snabba fötter över sönderbränd lerjord och ekot efter ännu en skottsalva. Invanda gömställen på baksidan av huset och ytterligare en mun att mätta. ”När ska han komma från torget, han borde ju vara hemma redan?”

Somalia. Mogadishu. Solvarm sand mellan tårna, fiskelycka. Musikaffären kring hörnet har skaffat högtalare vid dörren. Ett kärt återseende, han var borta alltför länge. Torghandeln löper, men ingen stannar ändå längre än nödvändigt.

I augusti 2011 kördes Al-Shabaab iväg från Mogadishu och sedan dess har det internationella samfundet pressat Somalia framåt på vägen mot ett fredligare samhälle. Vägen har varit kantad av torka och svält, återkommande attacker från gerillan och interna konflikter mellan stammarna. Stödet från det internationella samfundet pyser också av oro för vad som händer med den europeiska immigrationspolitiken om Somalia inte snart tar sig samman. Framåt, till vilket pris som helst.

Idag är Mogadishu säkrare än det varit på många år, för de flesta. Strider rasar på andra håll i Somalia och utanför Mogadishus gränser viner kulorna mellan buskarna. En övergångskonstitution har stadfästs och man samlar sig till ett parlament. Framåt, också i förvaltningen. Undantagen är många, och för vissa individer har farorna blivit större då det blir svårare att gömma sig i fredstid.

Finsk media har vaknat för Mogadishu. Otaliga reportage har sänts och tryckts under sensommaren – vi har sett fiskare, hjälparbetare, finska barn på besök och filmteam åka omkring i Mogadishu. I varje reportage omnämns den turkiska byggindustrin som bygger upp ruinerna efter kriget och hjältarna som stannat eller återvänt för att hjälpa till att bygga upp sitt land presenteras. Läkare, ingenjörer, hjälparbetare, tolkar. I kommentarfältet finns mer eller mindre obligatoriska paralleller till finska efterkrigstiden.

Jussi Halla-Aho gjorde sitt utspel inte långt efter den första tv-dokumentären sändes och krävde inrikesminister Räsänens svar på skyddsbehovet för somalier i Finland. Även jag kände mest trötthet när jag läste rubrikerna – världen är så mycket mer komplicerad än Halla-Ahos ”in och ut”. Men ändå – samma tanke har säkert rört sig bland tankarna hos en och annan utvandrad. Finns det en möjlighet att återvända? Är tanken värd att tänka?

”Into the wilderness, away from the loneliness” sjunger Burning Hearts. Mogadishu – myrstack, med djungelns lag, åtminstone i min föreställning. Helsingforsförorten – kan det bli ensammare för den som är nyanländ? Tryggt, men ensamt, åtminstone i min föreställning.

Det är svårt med allt för och emot, och inte heller jag har vetskap om hur andra fattar sina beslut. Jag har aldrig flytt, och jag har aldrig sett krig, men för mig är trygghet något annat än fysisk integritet – något större, som har att göra med det som på engelska kalls belonging. Med mig som måttstock, och med de intressen som står på spel för såväl västvärld som Somalia själv, så tror jag och hoppas att svåra beslut kommer att fattas i många hem, såväl i västvärlden som i Mogadishu inom de närmsta åren.

Svåra beslut. Beslut om framtid och försök, om att bryta upp och att välja bort. Om självförsakande och egoism och den saliga blandningen av dessa som närståendes väl alltid innebär. Innerligt hoppas jag att dessa beslut får fattas av dem som saken faktiskt berör. Afrikas framtid berör oss alla och där ska vi blanda oss i. Men för den enskilda individen med turen att en dag stå inför ett svårt beslut är avvägningen ändå alltid högst personlig, och jag hoppas att såväl idealister, politiker som byråkrater kan ta ett steg tillbaka och, när tiden kommer, ge utrymme för dom som berörs att fatta sina egna beslut.

Ida Staffans

är jurist

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.