Undergångsgenren får sig en uppdatering med Susanna Lundins första bok Hindenburg. Jorden är på väg att gå under, eller så har den kanske redan gått under, hursomhelst är det inte första gången den går mot sitt slut. Bertil var med förra gången och han har nu tillverkat en ny människa, Prickly Pear, som kanske kan överleva den annalkande katastrofen. Lavan börjar tränga upp på Bertils gård, närmar sig huset namngett efter luftskeppet Hindenburg som kraschade där, slutet är nära. Prickly Pear har fått en förhistoria, hon är från Los Angeles, jordbävningsstaden. Där träffade hon Mrs Vissoux, som hon fick sin hud av. Bertil undervisar Prickly Pear, lär henne överlevnadens konst, och till slut går de ner i underjorden. Därnere väntar redan Mrs Vissoux på dem.

Lundin skriver fantasirikt och befriande uppsluppet. Stilen ligger nära myt och saga, både Alice i underlandet och Den gudomliga komedin sipprar in mellan raderna. De korta poetiska styckena är välkomponerade och hittar ständigt nya stigar att gå, även om hon ibland använder sig av upprepningens estetik. Den uppsluppna stilen öppnar upp för tolkningar – för den som är lagd åt det hållet. Dessutom får växtriket en central plats i boken, latinska namn är frekventa, och ”Prickly Pear” är en kaktusfrukt. Den vackert komponerade sagan har också getts en sällsynt tjusig inramning, med ett stilfullt omslag och behändigt omfång. Det som inramar orden är inte att negligera, det ger verkligen sitt till läsupplevelsen.

Det finns något tilldragande med undergångsgenren, ett evigt tema som ständigt är aktuellt, inte minst i globala uppvärmningstider. Lundin sysslar dock inte med pekpinnar, vad som orsakar undergången i Hindenburg är oklart. Det ligger också en implicit civilisationskritik i genren, men vad den består av här får man läsa mellan raderna och i ordböcker för att ringa in. Växter och blommor har en central plats i boken, även när vi är i Los Angeles är träden, palmerna viktiga för berättelsen. Och Bertil har sökt sig till skogen, steg av vid en tågstation mitt i den, för att fly. Naturromantik, kort sagt. Men mot slutet möts man av rubriken ”folies a deux”, det vill säga då två personer lider av samma vanföreställningar. Är alltså hela Hindenburg skriven inifrån en psykos, en hallucination? Det känns lite väl tilltrixat, men öppnar än en gång upp för tolkning. Som fantasispäckad saga är Susanna Lundins roman riktigt underhållande, men om den skulle bära på ytterligare betydelser, går de åtminstone mig förbi.

K.A.Andreas Holmström

Susanna Lundin: Hindenburg. Albert Bonniers Förlag 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.