Både språket och storyn i Cosmopolis andas litteratur.

Cosmopolis är det märkvärdigaste David Cronenberg fått till sedan 1996 års Crash. Don DeLillos roman gjorde väl inte mycket väsen av sig när den kom, men filmatiseringen har fått välförtjänt ros. Det är en dystopisk odyssé genom ett New Yorkskt förfall i en näraliggande framtid, klaustrofobiskt sugande mot slutet.

Den unge miljardären Eric Packer (Robert Pattinson) ska just denna dag åka tvärs över stan för att klippa sig. Denna oroliga dag är det inte bara presidenten och ett begravningståg som paraderar gatorna, det pågår också ett anti-kapitalistiskt upplopp. Det är detta som Packer tvingar sin limousin igenom. Chauffören kör honom, livvakten skyddar honom, och under resans gång plockas folk upp, hans konsthandlare, hans fru, en läkare, medarbetare och bekanta. Packer gör allt i bilen, jobbar (datorer med börsrapporter överallt), knullar (med konsthandlaren), blir läkarundersökt (varje dag), pissar, men framförallt pratar och lyssnar. Hans förmögenhet störtdyker under dagen, och både ett allmänt och ett personligt hot förmörkar Packer allteftersom dagen och limousinen rullar vidare.

Limousinen är ljudisolerad och rutorna kan mörkläggas, verkligheten hålls utanför och tonas ned vilket ger en kuslig stämning. Det är ett skarpt språk DeLillo serverat till anrättningen, karaktärerna talar drömskt och poetiskt, ofta i monologer som bidrar till det ogripbara. Som en overklig, eller kanske öververklig värld. Filmen ligger nära romanen, både språket och storyn andas litteratur. Men det dystopiska och litterära lyfts upp av sedvanliga Cronenbergska krumelurer; det udda och det skeva. Men nog kunde han killat några darlings, monologerna blir ibland alltför långa och bildmässiga lösningar kunde ha ersatt en del prat, detta allt som ska klämmas in. Det blir alltför mycket resonören Cronenberg.

Cosmopolis är trots sin ogripbarhet och overklighet enkel och rak, exempelvis i sina allegorier. Limousinen är naturligtvis Eric Packers rullande kista. Protesterna utanför hans miljardärsfönster är naturligtvis Ocuppy Wall Street-protester. Den cynism som genomsyrar filmen är naturligtvis vår egen. Packers själsliga död är vår allas. Men Cosmopolis går ändå bortom det uppenbara, den är självklar i sin iscensättning och blir på så sätt sin alldeles egen. När man inte sneglar åt något särskilt håll blir också konst som bäst, litar till sin egen förmåga. Som i Crash, och som i Cronenbergs första filmer Frossa, Rabid och The Brood missfostret – originella skapelser i den filmiska historien.

K.A.Andreas Holmström

Cosmopolis. 2012. Regi: David Cronenberg. Manus: Cronenberg, efter Don DeLillos roman. I rollerna: Robert Pattinson, Kevin Durand, Sarah Gadon, Paul Giamatti, Juliette Binoche m fl.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.