Rejäl handel är inte alltid rättvis

1,5K

Så länge storföretagen dikterar villkoren för rättvis handel, kommer den aldrig helt att kunna uppfylla sitt syfte, anser Johan Ehrstedt.

Johan Ehrstedt och Mervi Leppäkorpi är redaktörer för boken Reilumman kaupan jäljillä (på svenska ung. På spaning efter rättvisare handel), som getts ut på förlaget Into kustannus i år. Då Ny Tid besöker Ehrstedt i Åbo, berättar han att bakgrunden till boken var att han på 90- och 00-talen engagerade sig i världsbutiken Aamutähti, som lades ned år 2011. Han ställde sig redan då kritisk till den onyanserade bilden av rättvis handel som han menar att uppstod vid millennieskiftet. Boken planerades tillsammans med aktivisten Jyri Jaakkola, som mördades i Mexiko 2010. Efter mordet var det givet att Ehrstedt och Leppäkorpi skulle fortsätta projektet.

Leppäkorpi behandlar bland annat bolivianska quinoaproducenters problem med att deras skörd bara till en del köps upp som rättvisemärkt, medan de ofta tvingas sälja resten till underpris. Ehrstedt tar i sitt kapitel upp problem som uppstår då man försöker överföra rättvisetänkandet på storskalig massproduktion, och hur det då bland annat blir lättare att se mellan fingrarna på barnarbete.

Vi och de

Ehrstedt förklarar hur rättvis handel utvecklats genom åren.

– Den rättvisa handelns rötter finns i 1940-talet. Fram till 80-talet var det en brokig rörelse med olika motiv. Det var mera direkta kontakter och systemkritik som strävade efter mer holistiska lösningar. I slutet av 80-talet splittrades rörelsen och en del valde att gå in för en mer marknadsmässig orientering. Man började samarbeta med sådana företag som tidigare ansetts vara stora skurkar. För en del av rörelsen var det inte längre viktigt att förändra systemet.

Den här delen av rörelsen använder sig av slogans som det rikssvenska ”fika dig till gott samvete” eller ”maailma muuttuu ostos kerrallaan” (på svenska ung. ”världen förändras ett köp i taget”).

I rörelsen andra falang finns WFTO (World Fair Trade Organization). WFTO har inte något eget certifieringssystem ännu men utgår från producenternas intressen. Enligt Ehrstedt motsätter sig han och Leppäkorpi inte i sig olika etiska certifieringssystem.

– Vad vi gör är att vi frågar om rättvis handel gör det som dess företrädare påstår att den gör. Den bild som förmedlas är dessvärre problematisk; att alla på andra sidan jordklotet mår väl, bara vi köper. Logiken i rättvis handel går ut på att ”vi”, de utvecklade och upplysta, måste hjälpa ”de andra”. Man vill överbrygga klyftan mellan ”dem” och ”oss” men egentligen förstärker man den.

Hemmaplan viktig

Ehrstedt säger att han och Leppäkorpi ville ta med både globala och lokala perspektiv i boken. Därför har han också intervjuat Laura Suvanto, en bonde som bedriver ekologiskt jordbruk och som förser många ekocirklar, skolor och restauranger med ekologiskt odlade, närproducerade råvaror.

– Världsförbättring och solidaritet är problematiskt om det enbart handlar om folk som bor på andra sidan jordklotet. Boken handlar ju trots allt om livsmedel och tills vidare är större delen av de livsmedel vi köper i Finland inhemska.

Boken tar också upp solidarisk handel som ett sällan nämnt alternativ till rättvis handel. Solidarisk handel är ett vidare begrepp än rättvis handel och fokuserar i högre grad på en långsiktig politisk kamp.

– Solidarisk handel är inte heller någon perfekt lösning. Vi borde istället minska på vår konsumtion rätt så kraftigt. Men det har betydelse varifrån varorna kommer och hurudana kontakter man har med producenterna. Företagen kontrollerar märkesvarorna, till exempel Meiras eller Nestlés rättvisa kaffe. Även förädlingen sker i väst. Det här kritiserar vi kraftigt i boken. Det vore viktigt att producenterna fick mer makt.

Enligt Ehrstedt stillar det nuvarande systemet våra postmoderna samveten.

– Vill man ha en definitiv maktförskjutning så måste makten bort från storföretag. Det är något som de inte kommer att gå med på. Många argumenterar att i och med att stora företag kommit med i rättvis handel så kan man påverka dem. Men forskning visar att det brukar vara tvärtom. De stora företagen har mycket mer inflytande över den rättvisa handeln än vice versa. Detta vill ofta representanter för märkningen Rejäl handel bortförklara.

Ett gott liv

Janne Sivonen, verksamhetsledare för Föreningen för främjande av Rättvis handel, skrev på sin blogg efter att boken publicerats att föreningen kritiserats för att inte vara radikal medan den av andra kritiseras för att vara för radikal. Ehrstedts kommentar är att man alltid är politiskt positionerad.

– Visst är jag medveten om att de måste föra en balansakt. Men grundfrågan är ändå: vilka sorters problem lider världen av? Det är frågan om strukturella problem och assymetriska maktförhållanden. Så här långt kan man vara av samma åsikt. Men sen – vad borde man göra? Själv tycker jag att man inte borde belöna multinationella företag som drar nytta av dessa assymetriska maktförhållanden. Reilumman kaupan jäljillä är inte en radikal bok, utan ställer bara vissa grundläggande frågor.

Boken argumenterar för att det inte finns billig mat. Är den billig för oss, är den nämligen dyr för någon annan.

– Många som vill ha billiga livsmedel frågar sig inte vem som tjänar mest på produkterna. Det gör nämligen Kesko, S-gruppen och även den finska staten. Det nuvarande systemet passar deras intressen.

Hur kan man förändra detta system?

– Det behövs olika tillvägagångssätt på mikro- och makroplan för att förändra saker. Man borde dela upp de stora problemen och närma sig dem som små delar. Man kan till exempel gå med i en matcirkel, cykla eller ha en liten kolonijordlott.

Många kanske tycker att världens problem är för stora. Då är det lätt att man inte gör någonting, menar Ehrstedt. Man känner sig maktlös.

– Människor har makt, men hurudana former av makt har vi? Och vad kunde vi åstadkomma om vi insåg hur mycket makt vi kunde ha, inte i första hand och inte som konsumenter utan som människor. Att definiera människor först och främst som konsumenter är odemokratiskt, ohållbart och elitistiskt. Då utgår man från att bara de som har pengar kan fatta vettiga beslut, vilket förstås passar medelklassen. Vi måste helt enkelt omdefiniera vad som är ett gott liv.

text&foto: Freja Högback