Det finns några få särpräglade svenska prosaister: Stig Larsson, Mare Kandre, Magnus Dahlström. Ett eget förhållningssätt till världen, till mänsklighet, och ett eget omisskännligt språk förenar dem. Att kliva ned i Magnus Dahlströms djup är omtumlande och otäckt, hans värld är klaustrofobisk och obönhörlig. Ett hårt och bländande sken möter oss i Sken, eller är det skenbart?
Sken är som en lillasyster till fjolårets Spådom – tre berättelser om tre kvinnor med olika yrken – som utspelas i ett både dunkelt och klart ljus, som i ett oroande mellanrum. I Sken är skeendet ännu mer nedskruvat och oåtkomligt. Här sker varken något vagt hot, inte heller någon dramaturgisk förening av de tre historierna som i Spådom. På ytan består boken av en första del med en arkeolog, en andra med en barnskötare och en tredje med en äldrevårdare. Dahlström utgår ofta ifrån yrket som en del av människan; det är en sorts arbetarlitteratur han skriver. Arkeologen har en annan syn på utgrävningen de håller på med än sina kollegor. Hon tror inte att det har varit någon boplats där, men när hon påtalar sina observationer får hon bara svårtolkade blickar och ett “bra jobbat” till svar. Hon gräver och observerar, det är ungefär det som händer.
I den andra delen har barnskötaren just blivit lämnad av sin man, blivit sjukskriven men går ändå tillbaks till sitt arbete. Kollegorna frågar hur det är, hon säger att det är bra. I den lilla ortens periferi sker en del obehag, en mordbrand, en kvinna som blir hundbiten i ansiktet, en pojke som skadas svårt i en bilkrasch – händelser som märkligt nog alla tangerar den före detta mannen. Själv har hon plötsligt en ny man, fast mest är hon på dagiset, skaver mot verkligheten där. Inte mycket annat händer. På äldreboendet i bokens tredje del går den nyanställda, delens ”hon”, från rum till rum för att upprätthålla ordning, göra det hon ska. Det är det vanliga som händer: matande, tvättande, förvirring, blod och död. Allt liksom i förbigående.
Nä, det som sker i Sken sker i det inre landskapet, sker i dig. För även om Dahlströms ord är observerande, detaljerade beskrivningar av händelser, av bilder och ljud, ingenting om känslor, är det precis det språket frammanar, känslor, ostyriga känslor. I göromålen, i exaktheten och utförligheten lämnas någonting därhän. I återgivningarna av naturens skiftningar, i vindarna, i dofterna, i iakttagelserna, fattas det någonting. Det är mellan ingenting och någonting som Dahlström rör sig, i mellanrummen, det outtalade och diffusa. I det som utgör mystiken i människans liv. Men Sken består inte av manér, det måste påpekas. Magnus Dahlström skriver inte konstruerat, han skriver nödvändigt. Något enda i Sken är dock svårt att bli klok på – de otaliga varianter av färger som beskrivs, från “blekrosa” och “grönsvart” till “blekgrå” och “grågrön”; varför då? Men eftersom det är svårt att bli klok på, bidrar det också till bokens vacklande värld. Besattheten av färgnyanser blir som en fysisk utväxt ur bokens dimmiga trädgård.
K.A. Andreas Holmström
