Är verkligen alkoholism och fattigdom allt de finländska författarna i Sverige har att erbjuda? Litteraturforskare Satu Gröndahl hittar gemensamma drag i den sverigefinska litteratur som får uppmärksamhet.
Eija Hetekivi-Olsson förlänger raden starka finländska berättare i Sverige, dit Antti Jalava och Susanna Alakoski redan hör. Med sin debutroman Ingenbarnsland har hon på nytt väckt en hetsig debatt om hur man kan och ska beskriva finländare i Sverige.
Svenska kritiker har hyllat boken som en kritik mot en misslyckad integrationspolitik. Framför allt
Hetekivi Olssons beskrivning av de så kallade hemspråksklassernas segregerande effekt har ansetts aktuell. På den sverigefinländska diskussionssidan Ruosulista har man däremot oroat sig för hur romanen påverkar det finska språkets ställning i Sverige.
Ingenbarnsland innehåller också ett starkt rättvisepatos och boken tar upp klasskillnader, rätten till jämlik undervisning och möjligheterna för olika folkgrupper att avancera i samhället. I romanen, som är förlagd till 80-talet, tvingas huvudpersonen Miira att gå på den så kallade hemspråksklassen där nivån på undervisningen är låg. Redan i skolan stämplas hon alltså som utomstående och lite sämre än svenskarna.
Miira själv vill bli hjärnkirurg eller statsminister, men hämmas av oförstående lärares fördomar. De trotsiga ungdomarnas vapen mot förtryck är trimmade tändare, som man kan ställa till stor förödelse med. Snatteri, sprit och droger hör också till bilden. Svenskläraren är en strikt kvinna som inte uppskattar språklig kreativitet, utan kräver utslätat skriftspråk. För den språkliga talang som tvåspråkighet ofta för med sig finns det inte något eget fack eller någon egen bedömningsskala.
Socialt stigma
Den i skolsystemet inbyggda segregationsmekanismen riktar sig obönhörligt mot de barn som inte passar in i pedagogiken som är utvecklad med enspråkiga svenska barn i åtanke. Speciellt utsatta är elever vars föräldrar inte har någon utbildning, kulturellt kapital eller sociala kontakter. Men även om hemspråksklasserna beskrivs som diskriminerande i boken, är det inte mot det finska språket eller mot finländskheten i sig som Miiras hat riktas. Dem är hon tvärtom stolt över.
Ilskan riktas mot de förtrycksmekanismer som representeras av lärarna, samhället, hyresvärden, vem eller vad som helst som försöker bestämma över den klarsynta Miiras liv.
Miira har ingen som kan hjälpa henne med studierna, eller i några andra strävanden heller, för den delen. Den enda hjälp hon får kommer från mamman som skaffar henne ett jobb som trappstädare. Som så ofta då det gäller utslagna föräldrars barn, är den enda vägen till framgång att söka sig till områden där kulturell bakgrund och föräldrarnas sociala ställning inte är av vikt. Det är också inom idrotten som Miira finner sin framgång.
Samma sak händer i Susanna Alakoskis roman Svinalängorna, där huvudpersonen Leena utmärker sig som en god simmare. Båda flickorna drivs av en rasande vilja att bevisa något, uthållighet och en bergfast beslutsamhet att göra något av livet. Båda är också omgivna av alkohol, droger, våld och brottslighet, och kämpar för ett bättre liv.
Skribenten oviktig
Flera intervjuare har nämnt att Hetekivi Olsson inte gillar att prata om sig själv, även om hon har nämnt att hennes egen uppväxt i mycket likande Miiras. Enligt Hetekivi Olsson är författaren i sig inte viktig, utan historien, och hon menar att man borde prata om de missförhållanden den lyfter fram istället för om författaren som person.
Ingenbarnsland är en viktig dokumentation av det svenska folkhemmets historia och författaren är naturligtvis inte ansvarig för i vilken politisk kontext verket kan komma att användas. Där romaner skrivna av författare med annan invandrarbakgrund läses genom ett filter av kultur- och kvinnofrågor samt jämställdhetsproblem, lyfter man i samband med sverigefinländska romaner fram existensen av det finska språket som ett problem.
Eija Hetekivi Olssons och Susanna Alakoskis produktion kan ses som släktingar i rakt nedgående led till Antti Jalavas romaner, som också behandlade sverigefinländska ungdomars hårda och desperata öden. Också alkoholismen spelar en central roll i alla tre författares alster.
Hittills har de stora svenska förlagen som Nordstedts och Bonniers enbart publicerat verk i vilka finländare porträtteras genom gamla stereotypier. Visserligen hör framåtanda och envishet också till de här bilderna, men de, tillsammans med den berömda ärligheten, tenderar snarare att beskriva tjurskallighet än moraliska värden och förnuft sådär i allmänhet.
Ensidigt
Är det alltså så att det i fråga om Finland endast finns en beställning på klassrelaterade misärberättelser på den svenska bokmarknaden? Varför är fattigdom, misär och alkoholism ett finskt varumärke ännu på 2010-talet? Visserligen har arbetarklasslitteraturen fått ett uppsving i Sverige efter mitten av 1990-talet med författare som Lena Andersson, Åsa Linderborg och Tony Samuelsson. Också dessa författares böcker behandlar växande klassklyftor och fattiga barnfamiljer. Men där den här socialrealistiska riktingen endast utgör en liten del av det svenska litteraturfältet, behandlar alla sverigefinländska författares böcker just misär- eller
fattigdomstemat.
Det är på sin plats att fråga sig var den första finländska framgångsromanen gömmer sig. Det finns tretton på dussinet av framgångsrika finländare i Sverige; professorer, läkare, jurister, musiker och konstnärer. Lägg ännu till dessa flera hundratusen sverigefinländare som lever alldeles bekväma medelsvenssonliv. Som har bevarat sitt språk, men ändå lyckats integreras i samhället utan problem. Är det bara utslagna, alkoholiserade eller i övrigt miserabla finländare som intresserar de svenska läsarna?
Satu Gröndahl
verkar vid Uppsala universitet och har bland annat forskat i invandrar- och minoritetslitteratur. Texten har tidigare publicerats i den sverigefinska tidskriften Liekki nr 1 / 2012
Översättning: Janne Wass
