Talkoanda hjälper Ashkalifolket komma på fötter

av Axel Kronholm

Solen skiner och det skramlar om vår minibuss när vi rullar in i Neighbourhood 29. Själva bilfärden från centrala Pristina – med breda gator kantade av dyra restauranger som frekventeras flitigt av de fransmän, tyskar, engelsmän och andra européer som arbetar i landet för FN:s eller EU:s räkning – har inte tagit mer än tio minuter. På den tiden har vi ändå hunnit lämna en värld och köra in i en annan.

Det är maj månad och jag har fått följa med en grupp frivilligarbetare till Fushë Kosovë, en kommun drygt åtta kilometer sydväst om Pristina. Syftet med dagens besök är att delta i en städkampanj i kvarteret. Kommunen har inte hämtat några sopor på över två år och skräphögarna har vuxit sig stora. Utöver att det luktar och ser fult ut drar de till sig flugor och råttor som kan sprida sjukdomar.

De som bor här kallas ashkali, och utgör tillsammans med landets romska och egyptiska minoriteter en av de sex stjärnorna på Kosovos flagga. Till skillnad från romer och egyptier talar de albanska och gillar inte alltid att bli ihopbuntade med de andra minoritetsgrupperna; på flera skyltar som utmärker EU- eller FN-finansierade projekt är förkortningen RAE (romer, ashkali och egyptier) översprejad med röd färg. Inte nödvändigtvis för att ashkalifolket ser ner på de andra grupperna, utan för att det är viktigt för dem att behålla sin egen identitet. De anses emellertid ha nära band till den romska befolkningen och beskrivs ofta som ”albaniserade romer”.

Ashkalifolket blev officiellt erkänt som en egen folkgrupp efter krigsslutet i juni 1999. Men diskrepansen mellan den officiella bilden av det inkluderande, multikulturella Kosovo och verkligheten är påfallande. Ashkali känns lätt igen på sin mörkare hudvärg och de diskrimineras på samma vis som den romska minoriteten. Bland annat dras de med fördomar om att de stjäl och är smutsiga. Arbetslösheten inom gruppen har länge varit nästan total, liksom analfabetismen. Familjerna får inte mer än drygt 70 euro i månaden i bidrag att leva på, tills det yngsta barnet fyller fem år.

Staten hjälper inte

Aurelie Viard möter oss på gården där vi stannat med minibussen. Hon leder organisationen The Ideas Partnership som jobbar med att förbättra situationen för de boende i området. Hon berättar att familjerna saknar tillgång till såväl grundläggande sjukvård och utbildning, som varmvatten.

– De har i regel inget rinnande vatten i huset. Ibland är det bara en slang i trädgården och på vintern fryser vattnet. Det här bidrar förstås till fördomen om dem som smutsiga, säger hon.

Staten erbjuder ingen sjukförsäkring, så läkarbesök och mediciner måste människorna bekosta själva.

– Det hela blir ännu värre av bristen på läskunnighet och utbildning. Även om de har råd med medicinerna så kan de inte läsa bipacksedeln. De saknar också kunskap om hur kroppen fungerar och riskerar att bli blåsta om de går till en läkare.

Städuppdraget leds av boende i kvarteret som är aktiva i The Ideas Partnership tillsammans med Aurelie Viard. Alla tilldelas vita gummihandskar och sopsäckar. I början finns en ambition att sortera soporna, men barnen som också deltar är allt för ivriga och det tar inte länge innan det upplägget faller. De skrattar och skojar medan de rensar gatorna från tomflaskor, plastpåsar, glasskärvor, tygtrasor och CD-skivor, men håller samtidigt ett öga på oss nykomlingar. När några från UNDP som följt med tar för många pauser ropar barnen åt dem att städa snabbare.

Efter några timmar har vi arbetat oss igenom hela kvarteret och sopsäckarna lastas på bilar för att fraktas iväg. De allra största sopbergen ligger fortfarande kvar – de är helt enkelt för stora för att göra något åt idag. Jag får höra att man fått löfte om att militären ska komma och hämta dem.

Växande organisation

Fikret Berisha är 22 år gammal. Jag har träffat honom några dagar tidigare, och när städningen är färdig bjuder han mig till sitt hem i ett närliggande kvarter som tilldelats nummer 28, på andra sidan järnvägsspåren. Hans familj tar emot på uteplatsen vid sitt hus och bjuder på starkt och sött turkiskt kaffe.

Fikrets engelska är rudimentär, men han är en av få i området som kan någon engelska överhuvudtaget. Han har engagerat sig i The Ideas Partnership där han hjälper de yngre barnen med skolan. Han fungerar även som kontaktperson och som en förebild för de yngre.

– Jag är väldigt glad att jag får jobba med en sådan organisation och känna att vi kan påverka. För mig är det inget tillfälligt jobb utan något jag vill ägna mig åt i flera år framöver, säger han.

Utbildning har länge varit helt utom räckhåll för barnen här. På grund av arbetslöshet och fattigdom är de – även med det minimala bidraget från staten – ofta tvungna att bidra till försörjningen genom att tigga inne i stan eller gräva i sophögarna efter plastflaskor som går att återvinna. Då finns inte tid inte gå i skolan.

Arbetslösheten bland föräldrarna beror dels på diskriminering, dels på avsaknaden av utbildning. The Ideas Partnership har därför riktat in sig på att ge familjerna möjligheter att försörja sig själva genom olika former av småföretagande.

– Vi började i liten skala, först med fem mödrar från olika familjer. Vi lärde dem att tillverka tvålar som sedan kunde säljas till exempelvis hotell. Det var ingen fast inkomst men de lyckades ändå få in en del pengar, förklarar Aurelie Viard.

Därefter har initiativen blivit fler och större. Man köpte in ett antal cyklar så att de vuxna skulle kunna transportera returflaskor in till stan för att panta dem. Andra fick lära sig hur man putsar skor – totalt försågs 85 personer med utrustning för skoputsning och också där har man börjat knyta affärskontakter med företag som är intresserade av att köpa deras tjänster.

Lyckoblandad oro

Om det inte låter som några drömjobb måste man inse vidden av ash-kaliminoritetens problem. Ingen inbillar sig att skoputsning är en långsiktig lösning på utanförskapet. Däremot är det ett första steg i arbetet med att hjälpa dem ur den mest akuta fattigdomen och framför allt ett sätt att låta barnen slippa tiggeri och istället få en chans att gå i skola.

Utöver helgaktiviteter som exempelvis datorundervisning, filmkvällar och utflykter så jobbar The Ideas Partnership med att stötta de barn som redan kommit in i skolor och med att förbereda dem som ännu inte blivit antagna. Tidigare år har organisationen själva ordnat förberedande kurser under sommaren, men efter en utdragen kamp har de äntligen lyckats övertyga kommunen – vars ansvar det egentligen är – att hålla i kurserna.

– Vi får fortfarande hjälpa till med att betala för undervisningsmaterialet och skjutsa barnen till lektionerna varje dag, men kommunen har i alla fall börjat lyssna på oss, säger Viard när jag talar med henne igen i september.

Under sommaren har 40 barn deltagit i undervisningen och har precis börjat första klass. Det har varit en känslosam skolstart – lycka blandas med oro för hur det ska gå för barnen. Även om de nu kommit in i en klass så slutar inte utmaningarna där, det är bara början.

Mobbning vanligt

En vanlig missuppfattning i Kosovo är att ashkalibarn inte går i skolan för att deras föräldrar inte vill det. Det har skapats en bild av att ashkali inte vill ha något med det övriga samhället att göra. Till viss del stämmer förstås den bilden: det är rätt naturligt att det finns en skepsis mot det samhälle som så ihärdigt motarbetar och ser ner på dem som folkgrupp. Men det innebär inte att föräldrarna inte önskar sina barn de bästa möjligheterna för framtiden. Däremot har deras egen analfabetism inneburit att de inte kunnat hjälpa barnen med läxläsning eller skaffa sig information om skolsystemet.  Viard säger att ett betydligt större problem är fördomar och attityder hos lärare och skolledning.

– När det inte finns tillräckligt många böcker i klassrummen är det alltid barnen från våra kvarter som blir utan. Vid ett tillfälle införde man ett krav på skoluniformer som eleverna måste skaffa omedelbart om de ville komma tillbaka till skolan. Vi misstänker att det kravet var särskilt riktat mot barnen härifrån, eftersom de inte har råd med uniformer.

Mobbning är inte heller ovanligt, och något stöd från skolan är oftast inte att räkna med.

– Lärarna och skolledningen förnekar att det finns sådana problem. De skryter gärna om hur bra de är på integration men faktum är att det inte är ovanligt att barnen härifrån hoppar av skolan för att de helt enkelt inte orkar med all mobbning och diskriminering. Det blir för jobbigt för dem helt enkelt.

Jävla massa idéer

The Ideas Partnership gör vad de kan för att hjälpa barnen att stanna kvar i skolan. De erbjuder läxhjälp och extra helgundervisning. De vuxna i kvarteret kan också få gå kurser för att lära sig läsa och skriva.

Enligt Aurelie Viard har organisationen från början riktat in sig på de mest underpriviligerade av familjerna i områdena där man jobbar.

– Vi kan fokusera på dem som har de största problemen eftersom vi är självständiga och inte styrda ovanifrån av sådana som vill se snabba resultat. Andra organisationer jobbar främst med de mer priviligerade familjerna för att kunna producera fin statistik.

Organisationen startades 2009, har en liten administration och runt 70 frivilligarbetare.

– I början fanns en viss skepsis hos folk, antagligen berodde den på att man sett så många organisationer komma och gå. Men vi lyckades vinna deras förtroende.

Att ha en slimmad organisation innebär att kostnaderna kan hållas nere så att bidragen kan gå direkt in i projekten. Samtidigt är det svårare att jobba långsiktigt när frivilligarbetarna byts så ofta. Att rekrytera nya människor är något man jobbar hårt med.

– Vi har en jävla massa idéer, men vi behöver mera arbetskraft för att kunna realisera dem.

text&foto Axel Kronholm

1 kommentar

caroline 22 mars, 2015 - 18:06

Vem kan man tala med om man vill hjälpa till?

Reply

Lämna en kommentar