12Karamazov är en enorm, intensiv show som man helt enkelt inte kan låta bli att beröras av, skriver Sonja Mäkelä.
På något vis var det lämpligt för temat att jag nästan missade lördagkvällens föreställning i Mediecentret Lume i Arabia, då bussen inte kom fram genom den oändliga strömmen maratonlöpare. Jag stod ett bra tag och tittade på de olika löpstilarna – gungande, hoppande, framåtlutade, glidande. De färggranna deltagarna mellan 18 och 75 gjorde mig svettig och yr. Jag fick också själv jogga sista sträckan till Konstindustriella högskolans betongbyggnad för att hinna i tid. Väl bänkad i källarvåningens rätt lilla, höga svarta kub, började ett annat maratonlopp. Svettigt, yrselframkallande, färggrant, gungande, undanglidande. På natten flimrade och dunkade det fortfarande i huvudet som efter en stor kraftansträngning.
Kristian Smeds 12Karamazov hade premiär i Tallinn i oktober i fjol, och spelades sedan både i Östersjöns andra kulturhuvudstad Åbo och i flera andra europeiska städer. I samband med Helsingfors festspel fick nu också huvudstadspubliken äntligen se ”happeningen som slår till som en tryckvåg”. Efter en fyra och en halv timme lång show – en blandning av teaterföreställning, punkkonsert och en kakofoni av ryska, estniska, finska och engelska med interludier av totalt kaos – visste i alla fall inte jag riktigt var jag var. Vad var det som just hände, typ. Var det en bra pjäs, frågade någon på den proppfulla bussen in till centrum. Ja vad ska man säga? Det var inte en pjäs och det vi såg befann sig någonstans bortom axeln bra-dålig.
Redo för vad som helst
Klart är åtminstone att de unga skådespelarna från Von Krahl Theatre – som under ledning av Smeds har byggt upp föreställningen sedan sin första studiehöst år 2008 – har fått en unik och explosiv utbildning i och med 12Karamazov. Skådespelarna har till största delen skrivit musiken själva och de byter smidigt mellan orkesterns alla instrument och mikrofonen. Stilarna blandas fritt: från slaviska rytmer till jamaikanska, från punkskrik till rock till country. Allt står på spel: de mångbegåvade unga utmanar sig själva, sina kroppar, publiken. De är en sammanhållen grupp med starka individer. Efter det här kan de göra vad som helst.
Vad handlar det om då? Ja, om man inte känner till intrigen i Dostojevskijs roman från tidigare, så gör man det nog inte heller efter denna föreställning. De scener som spelas upp saknar logiskt sammanhang och karaktärernas namn nämns bara i förbigående – den röda tråden bildas i stället av musiken och känslokavalkaden. Med finns också Tjechovs tre systrar som vill åka till Moskva. Associationerna kring och tolkningarna av de största av teman – ondska, kärlek, hat, skuld, glädje – har sprängkraft. Åskådaren tvingas reagera. Detta är en föreställning med en hel del publikdeltagande, men det förblir för mig oklart om det rör sig om överenskommelser eller om det verkligen är slumpmässigt valda människor ur publiken som agerar statister i en mängd scener. I varje fall uppstår illusionen av att det kan vara vem som helst av oss som dras in i skeendena, vilket skapar en känsla av intimitet, gränslöshet. Kanske medlidande? Vi får delta i allt från tortyr till ungdomligt uppsluppen gemenskapsanda.
Ondska, offer,
liv och död
Att ondskan bor i var och en av oss är ett av huvudstråken föreställningen igenom. Det börjar med pappersbollarna – plötsligt kastar vi alla sten på den lilla flickan i fosterställning. En annan gång ska vi välja vem som får spela huvudrollen i följande scen – vem av fyra killar får de största applåderna – och den vi väljer blir de facto offrad, slagen, bränd med rinnande hett stearin, fastbunden, förödmjukad. Vi överraskas av att regissören själv äntrar scenen. I civila kläder, med ett vinglas i handen och en puukko mellan tänderna. Ursinnig och bedrövad tvättar han den offrade unga mannens bröst, frigör honom från sina bojor och skriker: Se oli teidän poika! Det var er son! Intensiteten och allvaret är så starkt att man trycks ner i sin stol och bara vill ropa förlåt, vi visste inte! Men det är tur att vi har konstnärer, teaterskapare som kan rädda oss, som slår vakt och etik och moral. (Detta är ett spår jag inte vågar mig vidare på – är Smeds gravallvarlig eller driver han med oss alla? Hur som helst lyckas han.) Jesus Guds son, allas vår son, finns med explicit och implicit även i flera andra scener, precis som offertemat och himmelen där uppe.
Bilderna som målas upp under de tre akterna är som sig bör även fyllda av samhällskritik. Pengar och reality tv och Pussy Riot – och Helsingfors festspels “konsten tillhör alla” får också en liten pik.
Sist och slutligen finns egentligen endast liv och död. Det sista musikstycket meddelar ”I’m gonna die, what about you”. Framför våra ögon har ett mörkrött slemmigt hjärta stekts i smör i en panna, stekts till en hård svart osande klump stor som en knytnäve. Regissören tar sin puukko och spetsar hjärtat. Slänger det i en hink och slickar den glänsande vassa eggen.
Det är sådan teater Kristian Smeds skapar. Man må gilla det eller ej, men oberörd förblir man inte.
Sonja Mäkelä
