I Norden och i Finland har vi byggt upp ett välfärdssamhälle, vars grundläggande idé är en omfördelning av resurser så att de svaga och utsatta också ska ha möjlighet till en dräglig tillvaro. Hur det står till med välfärden i dagens Finland är en annan sak, och det tänker jag inte diskutera i den här artikeln. Det som däremot i hög grad intresserat mig på senare tid är en annan aspekt av välfärdssamhället: förutom den statliga och den strukturella välfärden finns ett annat ansvar, ett ansvar som vilar på oss alla. Allt är inte bara samhällets ansvar. Samhället består av oss individer, och det finns ett individuellt, kollektivt ansvar för våra medmänniskorna.
Det jag funderat mycket på den senaste tiden är begreppet hänsyn. Vad innebär det egentligen? Så här står det i Norstedts svenska ordbok: ”(medvetenhet om vikten av) måttfullt uppträdande i syfte att inte skada eller störa omgivningen”. Just det – att inte skada eller störa omgivningen. Såframt man inte är bosatt i en enslig stuga långt ute i skogen eller på en öde ö, så lever och verkar de flesta av oss bland och tillsammans med andra människor. Och där välfärdssamhället inte når fram, anser jag att det är allas vår skyldighet att, enligt bästa förmåga, ta hänsyn till människorna i vår omgivning. Det vill säga, att inte skada eller störa dem. Åtminstone inte i onödan. Givetvis måste vi alla också kunna stå ut med ett visst mått av tecken på liv från medmänniskorna runtomkring oss, men här kommer vi till pudelns kärna: att kunna sätta sig in i andras situation. Att inse att man inte är ensam. Dagens värld är i hög grad individualistisk, och kanske är det det som gör att många, till synes, verkar helt oförmögna att tänka på att det faktiskt finns andra människor, och att våra handlingar och vårt beteende kan påverka dem, direkt eller indirekt. De flesta är förstås normalt hänsynstagande – men det finns också personer som verkar vara totalt oförmögna att inse att de inte är ensamma i universum.
Vad kan då hänsyn innebära? Hur tar man hänsyn till andra människor? Ett klassiskt, men mycket bra, exempel är trafiken. Då man ger sig ut i trafiken kan man få se de mest bisarra exempel på människors totala oförmögenhet att ta hänsyn till andra. ”Här är jag, här kommer jag, och så är det klart med den saken!” En del incidenter faller visserligen under rubriken mänskliga misstag och felbedömningar, men många är helt och hållet ren och skär egoism. För ett tag sedan blev jag vittne till hur en äldre dam med rollator, som promenerade på trottoaren, med nöd och näppe klarade sig från att bli påkörd av en (måste jag säga det?) – stor och dyr – bil som i rasande fart körde ut ur garaget, över trottoaren och ut på vägen. Jag undrar om bilisten överhuvudtaget såg damen. Vilket hade då varit det korrekta sättet att uppträda i den här situationen? Jo, att stanna bilen innan man kör över trottoaren, för att försäkra sig om att inga fotgängare är i antågande. Sedan, då det är klart, då kör man försiktigt ut på gatan. Det här är naturligtvis bara ett av många exempel ur trafiken. Har vi faktiskt så bråttom i dag att vi måste riskera andra människors liv då vi ger oss ut i trafiken med bil? Har vi faktiskt inte de där 10–15 sekunderna det tar att stanna och låta fotgängaren gå över övergångsstället…? Det är ju dessutom lagstadgat.
En annan aspekt av hänsynstagande kan vi se i flervåningshus och i andra bostadsbyggnader med flera lägenheter. I hus där flera människor bor, främlingar vägg i vägg med varandra, krävs, förvisso ett visst mått av tålamod, men också en förmåga att ta hänsyn till att man inte är ensam i huset. Det kan handla om att inte spela musik på hög volym, i synnerhet inte kvälls- och nattetid, att undvika onödigt smällande i dörrar och i fönster, att inte fylleskrika på sin balkong så att hela gården hör det mitt i natten, ja, att överlag tänka på att det faktiskt bor andra människor i huset, människor som också har rätt att trivas i sina hem. Det kan också handla om att ta sig tid att byta några vänliga ord med den ensamma gamla damen på samma våning, att hålla upp ytter- och hissdörrar för andra och att tacka då andra gör samma sak för dig. Som regel brukar jag försöka hålla upp dörren jag ska igenom om det samtidigt är andra människor som ska igenom den. Ibland får jag ett tack – men lika ofta ingenting. Har vi så bråttom och är vi så självfokuserade att vi inte ens kan säga det korta ordet ”Tack!” då någon håller upp dörren för oss? Eller vad beror det på?
Ett tredje exempel på var man kan iaktta hänsynstagande, eller frånvaron därav, är på allmänna platser, som varuhus, affärer, gator och torg. Till exempel det där med att flytta på sig, eller åtminstone dra in armen lite grann, då en grupp människor ska samsas om ett begränsat utrymme i till exempel i affären eller på en trottoar. En god vän till mig sade för en tid sedan ungefär så här: ”Nej, nu får det vara nog. Jag har väjt på mig tillräckligt i livet för andra. Nu får andra flytta på sig för mig.” Ja, så kan det gå om man fått nog. Då orkar man inte ens själv ta hänsyn längre.
Och sist men inte minst har vi ju det där med att vara vänlig och trevlig mot andra. Ett litet leende skadar väl knappast? Men jag tror ibland att vissa verkar tro att det liksom skadar dem på något sätt, eller att det tär på deras integritet eller stolthet eller vad det nu må vara. Visst har vi alla våra dåliga dagar – men vi kan åtminstone, som tänkande förnuftiga individer, försöka låta bli att låta det gå ut över oskyldiga. Det hände sig en gång att en dam började skrika åt mig på trottoaren. Jag hade parkerat fel, enligt hennes åsikt, och borde flytta bilen. Välan, jag flyttade på bilen så att damen med följe kunde passera, vilket nog hade gått ändå, men då jag klev ur bilen gick jag fram till damen och förklarade för henne att, vet du vad, då vi bor så här så är vi dessvärre tvungna att ställa bilen på trottoaren då vi ska lasta av eller på (det är sant, och på det stället är det dessutom tillåtet – inget lagbrott begicks således). Men det brydde sig inte damen om. Vidare förklarade jag för henne, så vänligt som möjligt, att vet du, att du skrek åt mig och var otrevlig, det var alldeles onödigt. Det skulle ha gått alldeles utmärkt att bara vänligt be mig flytta bilen, så hade jag flyttat den. Du behöver inte skrika och vara oförskämd mot okända personer som inte gjort dig något ont. Damen muttrade något ohörbart, varpå jag önskade henne en trevlig fortsättning på dagen.
Genom att ta hänsyn till våra medmänniskor tror jag att vi kan skapa en lite trevligare vardag för oss alla. Välfärdssamhället byggs inte bara av strukturer som omfördelar resurser – ett välfärdssamhälle, där människor lever väl och mår bra, skapas också av våra vardagliga handlingar. Det kan vara fråga om små, små saker, som för mottagaren betyder mycket. Ibland slås jag av hur ofantligt ouppfostrat vissa individer beter sig, och hur de liksom personifierar dagens individualistiska ideal. Men det händer också att jag ibland möts av just något sådant jag nämnt: att någon håller upp dörren för mig, att kassörskan i affären ler vänligt, att grannen tar sig tid att byta några ord, att någon tackar och ler då jag håller upp dörren. Det är små handlingar – men många bäckar små, om jag tillåts använda en såpass sliten kliché. Vi ansvarar alla för hur samhället vi lever i ser ut – med våra gärningar, direkt och indirekt. Dags att titta sig i spegeln.
Petter Björk
