1,1K

Lilla Teaterns uppsättning av I taket lyser stjärnorna är på samma gång en smärtsam och livsbejakande upplevelse, där gråten ligger nära till hands.

Det här är en text om I taket lyser stjärnorna som hade premiär på Lilla Teatern förra veckan. Jag kunde, och borde kanske, skriva om hur välgjord föreställningen är, om det skickliga och respektfulla skådespelararbetet, om den ödmjuka och intelligenta regin, om det enkelt funktionella berättargreppet. Men det kan jag slå mig i backen på att ni kan läsa om i andra recensioner av föreställningen. Själv har jag svårt att skriva om någonting annat än smärtan. Den gör fortfarande så ont i mig.

Huvudpersonen Jenna är tretton år. Hon gör sitt bästa för att klara sig i den kanske mest obönhörliga tiden i livet, högstadietiden. Vännerna, förälskelsen, utseendet. Hon sjunker när hon blir förbisedd och hon stiger när hon får uppskattning. Och hon skulle, som alla, behöva någon som stödde henne i att ta vara på det senare. Men i Jennas liv är det inte Jenna som är viktigast. Jennas liv styrs av ett mörker större än allt det andra.

Vad är det med Jenna? Det är väl inget särskilt med Jenna? Nej. Inget annat än att hon är 13 år gammal och råkar ha en mamma som är döende. Och om hon dör vill Jenna också dö.

Jennas mamma behöver vila. Men Jenna behöver sitt liv. Hon behöver ett liv utan cancer. Livet sådant det borde vara när man är tretton, tänker jag. Vännerna, förälskelsen, utseendet, familjen, tristessen, skolmatsalen, lysrören. Det är underhållande nog. Det är gastkramande nog. Till och med lysrören är spännande, jag lovar. Döden behövs inte. Det finns inget utrymme för den när man är tretton. Det finns inget utrymme för mammor som dör.

Halvvägs in i föreställningen har klumpen i min hals växt sig så stor att jag inte klarar av att svälja den. En lucka håller på att öppnas, till en avgrund. Aldrig har en paus varit så behövd som den är i den här föreställningen.

Jenna är vanlig, så vanlig, så osannolikt vanlig. Hon väcker ingen uppmärksamhet. Hon är sällan sämst eller bäst på något. Hon bara är. Som jag. Eller som de flesta, kanske? Och kanske är det just därför hon fungerar som den gränslösa projektionsyta hon gör. Hennes öppna ansikte, hennes ögon – i Iida Kuningas tolkning – verkar rymma allt det som väcks i mig under föreställningens gång. Och berättargreppet, som låter henne prata direkt till publiken med samma förtroende som till en dagbok, låter mig komma närmare inpå henne än den älskade mamman eller bästa vännen. Hennes tafatthet blir min tafatthet och hennes kamp blir min kamp.

För det är en kamp som skildras på scenen. Jennas kamp för att få de två delarna av livet att gå ihop: den livsbejakande rasande snabba utvecklingen i förhållande till det sociala livet där ute och den värkande, långsamt nedbrytande cancern därhemma.

Skrattet lättar

När jag läste Johanna Thydells roman I taket lyser stjärnorna då den utkom 2003 var det en befriande upplevelse. Det var bara berättelsen och jag. I samma takt som den gick in i mig kunde jag släppa ut mina reaktioner. Äh, i klarspråk, jag kunde gråta. Hejdlöst. När jag nu ser föreställningen i Milja Sarkolas regi är jag inte ensam. Lilla Teaterns salong rymmer väl drygt ett par hundra människor, kan jag tänka mig. Det ger helt andra förutsättningar.

Det är mycket enklare att skratta högt än att gråta högt bland folk. Gråtandet är liksom lite för privat. Det är ett tecken på avsaknad av självkontroll och det innebär störande ljud. I värsta fall kan någon få för sig att det handlar om något annat än själva föreställningen, för en sådan gråt som här nuddas vid kommer inte att ta slut i första taget. Så jag väljer att svälja, så gott det går. Och det verkar alla andra också göra. Tacksamma över den hjärtliga, återkommande humorn.

För I taket lyser stjärnorna är de facto också en väldigt rolig föreställning. Finkänsligt leds publiken med jämna mellanrum ut ur mörkret med en komisk gest eller replik, en lek med dubbelroller eller ett supersnabbt rollbyte. Det är också ett sätt att placera föreställningen på just Lillans scen, att en gnutta gå den publik till mötes som är van att sitta på samma bänkrader och avnjuta något mera lättsamt.

Pjäsen bär framåt

Emotioner är en mäktig kraft och det finns tusen sätt att manipulera fram dem på en teaterscen. Men i den här föreställningen behövs ingen manipulation, varken med ljus, ljud eller scenografi. Allt är bara rakt upp och ner precis vad det är. Emotionerna är inget självändamål; målet är inte att få publiken att gråta. Sorgen och smärtan är istället en väg. En väg som först går in, sedan ut. Den klär av mig naken och blottar mig och mina rädslor för mig själv. Samtidigt som de sju skådespelarna berättar historien om Jenna för publiken berättar jag något för mig själv. Något om den där avgrunden, något om att om en trettonåring kan överleva det här så kanske jag kan överleva de sorger som ska möta mig i mitt liv. Och kanske ännu mer: kanske kan jag överleva de sorger som ska möta mina barn.

All smärta till trots är I taket lyser stjärnorna en livsbejakande föreställning. Den bär framåt, igenom och vidare. Varje gång rollpersonerna sjunger några rader ur Kents melodiska men svala låt 747 är det som om de tar sig ur sina livsöden för en stund och rör sig fritt, susar genom tid, med fokuserad blick. Och precis där, i den blicken, lever hoppet.

Sanna Huldén

 

Lilla Teatern/Helsingfors stadsteater: I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Regi och dramatisering: Milja Sarkola. Scenografi: Kaisa Rasila. Kostym: Monika Hartl. Ljus: Heikki Paasonen. Mask och Peruk: Milja Mensonen. Musikalisk ledning och arrangemang: Laura Murtomaa. I rollerna: Iida Kuningas, Marika Parkkomäki, Jessica Grabowsky, Lidia Bäck, Hanna Raiskinmäki, Leena Uotila, Jan-Christian Söderholm.