Under sommaren vistades jag vid sidan av i 2010-talets Finland ofta i 1000-talets Japan. Dit tog mig två klassiker från Heian-tiden (794-1185), Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji och Sei Shonagons Kuddboken. Hovkulturen vid Heian Kyo (dagens Kyoto) är intressant bland annat för att de estetiska värdena sattes högst, och för att den estetiska känsligheten genomträngdes av buddhismens betoning av världens förgänglighet. Medan insikten om att ”allt kött är hö” i väst fött maningar i stil med carpe diem, har man i öst – där ”vårt liv är dagg” – varit mera lagd åt att lätta på greppet och resignera. I Japan har tyngdpunkten, snarare än på religiös insikt, legat på den känslomässiga stöt som föremål, människor, natur och konst kan ge en när man på en gång drabbas av deras skönhet och känner sorg över att de inte består.

Intressant är Heian-tiden, eller snarare det som skrevs under den, också för att merparten av det som överlevt skrevs av kvinnor, tack vare att dessa använde sig av ett uttrycksfullare och smidigare skriftspråk än sina samtida manliga kolleger. Fast högreståndskvinnornas ställning i många avseenden – de fick bl.a. ärva och äga – var bättre då än under de följande århundradena var deras liv strängt kringskuret. Sin tid fördrev de i halvdunkel bakom skärmar – endast hovdamerna fick visa sig för andra män än sina fäder och äkta hälfter. Den samlevnadsform som gällde var polygami, d.v.s. männen kunde ha ett otal hustrur och älskarinnor. Inte minst är hovdamernas texter intressanta som inifrånskildringar av kvinnors utsatthet och strategier i ett samhälle med månggifte.

Vad de däremot berättar föga om är hur all denna prakt var möjlig att upprätthålla, och om de människor som gjorde det: fiskarna, hantverkarna, soldaterna och särskilt bönderna. Endast en procent av befolkningen på fem miljoner bodde i huvudstaden och mindre än en tiondel av den ingick i hovet. Sin utkomst fick de genom ärvda andelar i risskördarna från skattefria gårdar. Själva lämnade de ogärna huvudstaden, så djupt föraktade var provinserna att en utnämning till provinsguvernör sågs som en förvisning. Det säger sig självt att man på landsbygden inte kunde odla den förfining som gällde vid hovet. Ändå är aristokraternas främlingskap för och brist på medkänsla med de lägre klasserna häpnadsväckande. När någon hantverkare eller bonde skymtar förbi i texterna beskrivs de som fula, obegripliga och närmast skrattretande.

Men som Ivan Morris i The World of the Shining Prince påpekar är denna attityd inte förbehållen Heian-tidens Japan. Han citerar vad baron de Tocqueville skrev om de medeltida krönikörerna: ”Inte så att dessa kände ett vanemässigt hat eller systematiskt förakt för folket; kriget mellan samhällsklasserna hade ännu inte utlysts. De betingades snarare av instinkt än känsla; eftersom de inte hade gjort sig någon klar uppfattning om den fattiges lidanden bekymrade de sig föga för hans öde.”

Mina tankar går till ett annat samhälle, Panem i Suzanne Collins Hungerspelen. Också där ägnar man sig i huvudstaden åt nöjen medan provinserna står för produktionen. Så vid är klyftan mellan stad och land och så avtrubbade är stadsborna att årliga spel där provinsungdomar tävlar och tar livet av varandra är rena underhållningen. Jag behöver knappast referera, ni har väl själva läst.

Liksom i Hungerspelen förläggs i verkligheten en allt större del av produktionen till vår tids provinser medan vi ”huvudstadsbor” finner oss ganska väl tillrätta i vår avskildhet. De fattigas lidande och öde har få av oss någon klar bild av. Men kanske tar de sitt öde i egna händer; både Heian-hovet och Panem gick under när de ringaktade provinserna reste sig.

Henrika Ringbom
är författare



Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.