Den ironiska berättarrösten i Jari Järveläs Parempi maailma passar för finsk politik men inte för människohandel, skriver Anna von Bonsdorff.

Ifall man måste ordna bokbål för att elda upp Astrid Lindgrens Pippiböcker på grund av deras påstådda rasistiska budskap och innehåll, då har nog någonting gått på tok. I den finska författaren Jari Järveläs senaste roman Parempi maailma (2012) är de brinnande Pippiböckerna början på en omfattande bokbålsrörelse som propagerar för ett antirasistiskt Finland. Järvelä har kokat ihop en ironisk samtidsparodi som vrider och vänder på begreppen rasism och tolerans och driver olika tolkningsmöjligheter och ordvändningar till sin yttersta spets.

Det hela börjar med att den rätt alldagliga, korrekta och intetsägande ministern Väinö begår ett misstag. Väinö blir uppringd av en reporter som vill veta vilket ord som är vackrast i det finska språket. ”Neger” svarar Väinö, som befinner sig långt borta i dagdrömmar om barndomsutflykter och Brunbergs godiskyssar. Och så bryter mediekaoset ut och Väinö måste träda tillbaka från sin ministerpost. För att rentvå sitt rykte, återvinna sin popularitet och bevisa att han minsann inte är någon rasist sätter Väinö igång med en omfattande bokbålskampanj där böcker med rasistiskt innehåll eldas upp. Det är inte bara Pippi som får det hett om öronen. Många av världslitteraturens klassiker går bokstavligt talat upp i rök.

Parallellt med Väinös historia, förankrad i ett nutida Finland, berättas två andra historier. Den ena är berättelsen om Naïmi, en ung kvinna från Irak som tillsammans med sin dotter Jamira befinner sig på flykt till Europa. Hela hennes resa är ett enda inferno bestående av människohandel, övergrepp och våldtäkter. Den andra är berättelsen om Väinös farmor Annas ungdomskärlek, skulptören som också heter Väinö och flyttar till Berlin för att skapa konst strax innan andra världskriget. Väinös konstsyn förändras i takt med att NSDAP:s inflytande växer och han gör allt mer sådan konst som hyllar ”den nya människan” och faller de nazistiska beslutsfattarna i smaken.

Trots de tre parallellberättelsernas kronologiska hopp och de minst sagt olika världar som de utspelas i tvinnas de ändå samman. De förenas genom drömmen om Babylon, paradiset och tron på någonting bättre, vackrare, sannare. Naïmi berättar historier om Babylon för Jamira, och i det förkrigstida Berlin är skulptören Väinö med om att rekonstruera Ishtars blåa port, en lämning från Babylon som än idag kan beskådas i Pergamonmuseet i den tyska huvudstaden. Minsiter Väinö menar å sin sida att bokbålsrörelsen är hans bidrag till en bättre värld.

I Finland korsas Väinös och Naïmis vägar, vilket resulterar i att de två blir ett högst osannolikt par. I kontrast till den hårt prövade Naïmi framstår Väinö som en väldigt patetisk och totalt självblind figur. Väinö är oförmögen att sätta sig in i andras perspektiv. Det är förstås Naïmi som förväntas anpassa sig till det finska, såväl kulturen som språket, utan att Väinö så mycket som frågar om hennes bakgrund och resan till Europa. Ett exempel på Väinös kulturklumpighet är att han länge envisas med att kalla Jamira ”Ähläm” i sina tankar, eftersom det är så han uppfattar namnet.

Även om Parempi maailma innehållsmässigt både är aktuell och viktig, så finns det någonting som skaver och som inte går ihop vad helheten beträffar. Trots att minister Väinö, Naïmi och skulptören Väinö turas om att agera berättare genomsyras ändå hela romanen av samma distanserade, kvicka och rätt så ironiska berättarröst. Det här smått humoristiska tonfallet fungerar framför allt i samband med minister Väinö. Det går bra att tackla den finländska dagspolitiken med ironi. Men vad Naïmi beträffar är jag inte övertygad om att greppet fungerar. Hela hennes berättelse faller liksom i skymundan på grund av berättartonfallet. Naïmis resa är allt igenom hemsk och i den kontexten förefaller allt för mycket ironi och torr humor helt enkelt inte lämpligt.

De riktigt skarpa passagerna i romanen är de där minister Väinö propagerar för vilka böcker som bör brännas, och på vilka grunder. Här vrids och vänds det på både ord och förnuft så det står härliga till. Järvelä visar hur den intetsägande finska politikern med hjälp av retoriska trick kan rida på maktens våg, vrida på situationen till sin egen fördel och spela högt. För egentligen handlar det inte så mycket om altruistiska toleransdrömmar. Det handlar om maktlystnad.

 

Anna von Bonsdorff

Jari Järvelä: Parempi maailma. Tammi, 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.