Många av reaktionerna blir ilskna, hårda, demonstrativt obehagliga. Anonyma och oproportionerliga svar – i synnerhet med tanke på att det är hon som är självkritisk. Och med tanke på att det trots allt verkar som om hon försöker.
Jag har alltid undrat över det där. Hur kommer det sig att mänskor som säger sig rösta rött skymfas om de köper sin bostad medan mänskor på högerkanten prisas när de åker kollektivt? Jag vill inte tro att vi nått en punkt i samtalet där det inte längre är legitimt att tala för ett samhälle där penningarna inte bestämmer takten om man inte själv odlar sina egna kålrötter.
Veckan före publiceras min kolumn om den ensidiga bilden av muslimska samhällen i väst i Hbl. Också på den är de anonyma kommentarerna hätska. Att påpeka en snedvridning i debatten uppfattas av en del som att tala för att begränsa yttrandefriheten. Det sårar.
Yttrandefriheten finns ju faktiskt inte bara där för att vi ska kunna skymfa varandra. Inte heller är poängen med yttrandefriheten att allt ska uttryckas, bara för att det låter sig göras. Yttrandefriheten har ett egenvärde. Men själva grundidén måste väl ändå vara att det är genom att debattera och vädra olika åsikter som demokratin överlever. Som vi som mänskor och samhällen utvecklas och går framåt, må det sen vara till vänster eller höger. Vi tillåter övertramp också när det sårar för att de är just övertramp, inte kärnan.
Och så uppstår då frågan om vad som är kärnan? Jag är frestad att säga att det måste var och en avgöra själv, men vill ändå pröva på en gissning. Kanske kärnan är de åsikter som väcker debatt. Vi debatterar det som berör oss. Blandat med anonyma påhopp, de sociala mediernas baksida, finns det ibland också intelligenta kommentarer.
Det är naturligtvis bra att folk ”tycker till” som svensken säger. Men utan det intelligenta samtalet avstannar utvecklingen. För att andra än de mest hårdhudade ska våga sig ut i debatten krävs att vi tillåter oss själva och alla andra att pröva olika idéer. Kanske till och med då vi själva tvekar. Om varje politiskt uttalande som går emot mainstreamdebatten möts av personliga påhopp, förblir det politiska obemött. Jag behöver inte gilla Nina Björk för att tro på hennes politiska analys. Och jag tillför inget av värde genom att påpeka att hon bor fint. Bara för att det personliga är politiskt måste det politiska inte vara personligt.
Annika Sandlund