I vårt grannland Sverige har det redan i åratal getts ut böcker om och av invandrare, medan invandrarna varit väldigt osynliga inom den finska litteraturen. För den som läst svenska invandringsrelaterade böcker kan den verklighet som beskrivs kännas väldigt avlägsen. Inte har vi väl sådana problem i Finland?

 

Faktum är att det också här i dagsläget bor runt 230 000 invandrare, vilket är cirka fyra procent av hela befolkningen. Det kan kännas som en liten siffra jämfört med Sveriges cirka 1,4 miljoner invandrare, som utgör ungefär 15 procent av befolkningen. Men det är dags att inse att situationen i Finland inte är mycket annorlunda.

Därför är Sonja Hellmans debut, intervjuboken Kvinnor utan land, femton berättelser, en välkommen nyhet. Det är femton invandrarkvinnor som berättar om hur det kom sig att de bosatte sig i Finland och hur livet i det nya landet artat sig. Det är ingen omfattande antologi, utan en rätt så tunn bok, men ändå får kvinnor från flera länder; Afghanistan, Pakistan, Somalia, Marocko, Irak, Libyen och Bosnien, komma till tals.

Kvinnorna har upplevt sådant som vi som vuxit upp i Finland inte ens kan föreställa oss. Flera av dem är glada och hoppfulla inför livet, men en vissa är också bittra och ledsna. Var kan de hitta ett hem för sin familj då den nuvarande hyresvärden hotar att vräka dem? Vad ska de göra för att få ett jobb, så att de själva kan försörja sig? Varför måste de kunna finska för att få ett städjobb? Varför är det så svårt att lära sig finska, fastän de gått flera kurser?

De är tvungna att tampas med de mest grundläggande problem i ett mörkt och kallt land, där vardagen ter sig väldigt annorlunda än i länderna de kommer ifrån. De har inga sociala kontakter, de vet inte hur de ska kommunicera med myndigheterna och blir ofta fientligt bemötta vart de än går. Samtidigt oroar de sig för släktingarna i det krigshärjade hemlandet, men på något obegripligt sätt orkar de ändå hålla livlusten uppe.

Den gemensamma nämnaren för kvinnorna är att de alla har muslimsk bakgrund. Ändå har de alla olika syn på sin religion och dess regler, och alla har de kommit till Finland på olika sätt och av olika orsaker. Även om invandrare för finländare kan te sig som en homogen grupp, så kommer de i verkligheten från väldigt olika förhållanden och ska aldrig dras över en kam.

Kvinnor utan land är en bok som behövs och har behövts redan länge. Det måste ha krävt ett väldigt omfattande arbete av Hellman att hitta femton invandrarkvinnor som går med på att öppenhjärtat berätta om sina livsöden och låta det förmedlas i en bok. Jag hoppas att alla som vill uttala sig i invandringsfrågor skulle läsa Kvinnor utan land, innan de kastar ur sig sina åsikter. Vi med finländskt ursprung måste kunna förstå invandrarna och vi måste hjälpa dem att förstå det samhälle vi lever i.

Till slut kan man fråga sig hur det kommer sig att det är just en finlandssvensk journalist som bestämmer sig för att intervjua invandrarkvinnor och ge ut resultatet i bokformat. Varför har ingen redan gjort samma sak på finska? Det här kan tyckas vara en väldigt förenklad tankegång, men kanske det är något som är beskrivande för det nuvarande politiska klimatet i Finland. Att man själv måste ingå i en minoritet för att intressera sig för hur de mindre privilegierade minoriteterna har det.

 

Fanny Fröman

 

Sonja Hellman: Kvinnor utan land, femton berättelser. Schildts & Söderströms, 2012.

Lämna en kommentar