Den som någon gång tagit del av en teaterfestival på allvar, d.v.s. sett många föreställningar efter varandra, gärna flera per dag under en kort period, vet att det är en utmattande upplevelse. Om man har tur är det också en omtumlande upplevelse. Och i allra bästa fall kommer man ur den och märker att man har förändrats – att man har vaknat upp.

En festival utgör en ram inom vilken helt olika föreställningar med helt olika bakgrund existerar och upplevs parallellt. Mångfalden av möten, intryck och känslor kan lätt bli övermäktig. Men en festival skapar också ett mentalt sammanhang som faktiskt gör det möjligt för publiken att se dessa olika föreställningar utan att slitas i stycken.

Det här året lyfter Todellisuuden tutkimuskeskus upplevelsen av festivalsammanhanget till en handgriplig nivå genom den ständigt pågående Metafestivalen. Det handlar om att bejaka, synliggöra och understöda publiken i tillvaron mellan föreställningarna. Vad gör jag med min upplevelse? Hur får jag det som berörde mig i föregående föreställning att inte gå förlorat i mötet med följande?

Metafestivalen möter mig där jag stannar upp: i foajéerna, i garderoberna, vid insläppen. Varsamt och respektfullt handleds jag både av väggtexter och av livs levande ”metaister”. Inför min sista föreställning på söndag kväll kommer en varmt leende skäggig man fram till mig. Han frågar mig om mina förväntningar inför den kommande föreställningen. Jag märker att jag pratar snabbt och osammanhängande. Då leder han in mig i en mini-meditation där på bänken mitt i myllret av halvbekanta nämen-hej-hej-hur-är-det-med-dej. Det är mycket rogivande.

I förordet till Baltic Circle-festivalens program skriver Eva Neklyaeva, som leder festivalen, om behovet av en meningsfull teater, en teater som tar ansvar och söker förändring. Och – för att förtydliga – hon syftar inte på att flytta en gammal klassiker till nutid ”för att göra den angelägen för dagens publik”. Här pratar vi teater som rör sig på (och över) gränsen till politisk aktivism. En teater som inte försöker spegla verkligheten utan är den, skapar den och förändrar den.

En del av festivalprogrammet går under samlingsnamnet Do Tank. Det är en experimentell programhelhet som värdesätter konstnärens närvaro och relation till sin omvärld snarare än den konstnärliga produkten i sig. Do Tank lyfter fram konstnärernas samhälleliga ansvar och öppnar upp processerna bakom produktionerna. Det är frågan om workshops, diskussioner, installationer och olika former av presentationer.

Do Tank, liksom hela Baltic Circle-festivalen, har en klar agenda om var konsten ska finnas och vilken uppgift konsten har. Ekonomiskt och medialt må den placeras i marginalen, men innehållsmässigt bör den själv inta sin plats i centrum. Och när den sista föreställningen är över har jag definitivt blivit påmind om detta.

Konstnärerna och alla de som arbetar med eller finansierar konstfältet – inklusive kritikerna – måste inse sitt ansvar. Det är bara att ställa sig själv frågan: Är jag nöjd med det samhälle jag lever i? Och om du liksom jag tvekar en aning så får vi inte vila förrän vi har gjort allt vi kan för att skapa förändring. Vi måste börja ta konsten på allvar.

 

Sanna Huldén

I nästa nummer av Ny Tid recenserar skribenten några av föreställningarna på Baltic Circle 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.