Foto: Antti Yrjönen/Baltic Circle

Israeliska Dana Yahalomi undersöker strukturerna i politiska handlingar genom konsten. Gruppen Public Movement gör offentliga samman-komster till metapolitisk diskussion.

– Vi jobbar inom konstvärlden eftersom de är de enda som ger oss pengar, säger Dana Yahalomi och skrattar. Under teaterfestivalen Baltic Circle var hon i Helsingfors med performansverket Debriefing. Två dagar före intervjun höll hon tjugo stycken tjugominuters sammanträden för en deltagare åt gången. Mottagandet, som enligt Yahalomi till en stor del beror på den politiska medvetenheten hos deltagarna, lär ha varit mycket bra.

Gruppen Public Movement luckrar upp förhållandet mellan fiktion och verklighet, ”spelad” och ”verklig” handling. Gruppen framför (perform) politiska handlingar i det offentliga rummet – det är lika mycket fråga om politik och forskning som om konst.

Vanligtvis tänker man på offentlig performanskonst och offentliga politiska sammankomster, exempelvis demonstrationer, som essentiellt skilda fenomen. Där det förra ses som ett planerat skådespel, ser man ofta det senare som något spontant och mera verkligt. Yahalomis arbete ifrågasätter denna distinktion genom att lyfta fram det iscensatta, planerat performativa i alla offentliga politiska handlingar. Vare sig det är frågan om ett utlåtande från en politiker eller samlingar på Tahrirtorget i Kairo, finns det iscensatta inslaget i den politiska handlingen alltid där. I grunden för denna typ av konst finns en vilja att förstå metapolitiken bakom organiserad handling: att fokusera på själva formerna som politisk organisation och motstånd får i det offentliga samhället.

– Det vi talar om är hur människor spelar ut solidaritet, uppträder motstånd, säger Yahalomi.

Konst ”på riktigt”

Det Public Movement håller på med är alltså inte social konst eller gatuteater i någon traditionell bemärkelse, utan som Yahalomi uttrycker det ”på riktigt”.

– Vi har en vision om att de handlingar vi utför i det offentliga rummet skall bli en del av den politiska verkligheten i detta rum.

I detta fall fungerar alltså konsten som ett sätt att undersöka hur makt och sammanhållning spelas, görs i aktivt agerande. Yahalomi klargör det hela med polisen som exempel:

– Polisen behöver ofta inte röra vid dig, det räcker att de gestaltar makt. De vet hur de skall röra sig för att representera rättssystemet och staten. Staten är förkroppsligad i polisen.

Vad något är och hur det gestaltas blandas alltså ihop. I en demonstration gestaltar folket solidaritet och motstånd. Kraven är iscensatta i demonstranternas kroppar. Det Public Movement vill komma bort från är att tänka på ordet ”iscensatt” i en traditionell konstnärlig bemärkelse, som något avlägset – den samhällsteoretiska debatten om maktens och sanningens kroppsliga internalisering erbjuder en intressantare vinkel. Offentligt politiskt handlande är i någon bemärkelse alltid iscensatt, noggrant planerat om än implicit; våra egna kroppar är politiska kroppar. För Yahalomi är det politiska i en handling alltså inte endast själva innehållet i motståndet, utan den koreograferade performansen via vilken detta motstånd genomförs. Det är också denna senare politik, snarare än den dagliga politiska kampen om gott och ont, som är intressant för henne.

Yahalomi säger sig ha en stark tro på konstens potential att förändra något i verkligheten. Förändringen är inte nödvändigtvis direkt, utan fungerar på nivån av uppfattning och föreställning. Det är alltså inte hon som konstnär som förser åskådarna med sanningar, utan de själva som skapar det dagspolitiska innehållet i verken. Yahalomis uppgift är att skapa plattformar, scenarier inom vilka publiken spelar ut sina åsikter. I verket Birthright Palestine, som gavs i New York tidigare i år, tog Yahalomi detta så långt att en ömröstning bland publiken kom att bestämma ifall den sista delen av verket skulle se dagsljuset eller inte.

– Jag lovade att aldrig mera tala om projektet ifall omröstningen skulle ge ett negativt resultat. Publiken kan alltså påverka innehållet i verken och hur brådskande de är.

Tala för och till

För Yahalomi är rollen som initiativtagare problematisk. Bara att ställa frågan om Birthright Palestine – en anspelning på projektet Birthright Israel som erbjuder unga judar en möjlighet att bekanta sig med judisk identitet i Israel – väckte mycket starka känslor hos många. Yahalomi är mycket medveten om och noga med att ta hänsyn till frågan om vem som får tala för vem, vem som har rätten att uttala sig om vad. Men lika viktigt som att vara kritisk till sin förmåga att göra någon rättvisa, är att fråga sig vilka resurser man har tillgång till och vem man kan tala till.

– Ibland känns det som om det inom konst eller kritisk teori finns ett oändligt antal kontrollpunkter där jag så att säga måste visa mitt pass för att kunna passera, fortsätta till nästa nivå. Men vem står vid dessa kontrollstationer? Tanken om den infödda är mycket problematisk, säger Yahalomi.

I värsta fall kan den postkoloniala diskursen köra fast så ordentligt att man börjar tysta ned sig själv eftersom man är rädd för säga något man inte ”får” säga. Enligt Dana Yahalomi skall man använda sig av de resurser man har, tillgången till åhörare, och försöka tala allt ljudligare.Några dagar efter att konstnären lämnat landet för hemstaden Tel Aviv får konflikten i området oväntade proportioner. Man blir inte kvitt frågan om förhållandet Israel-Palestina och dess globala implikationer idag fortfarande inte främst är koloniala, inte postkoloniala.

 

Otso Harju


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.