När jag stiger in i Forum Box för att se Teater 90°:s Eden-föreställning doftar det kaffe och nybakt chokladkaka. En gammal Nirvana-låt påminner mig om en svunnen tid av sena nätter och obegränsad framtid. Det börjar med en akustisk version av Massive Attacks ballad Teardrop från 1998. Det är vackert. ”Love is a verb. Love is a doing word” sjunger skådespelarna. Jag tänker att det kanske blir en varm och behaglig föreställning.
Historien inleds som ett biologiskt experiment med två däggdjur: Eva och Adam, kvinnan och mannen. De skildras med skön vetenskaplig distans. Inget pjosk. Men så uppstår kärlek. När Eva träffar Adam för första gången i lustgården upplever jag samtidigt en första träff mellan en modern kvinna och en modern man. Eller snarare en klyschig bild av en sådan träff: kvinnan pratar för mycket och är för känslosam, mannen pratar för lite och förstår sig inte på känslor. Jag får en otrevlig känsla av att jag förväntas skratta igenkännande.
Men bara en stund. För sedan sätts kvinno- och mansrollen in en musikvärld, i en tid av kassettbandspelare och 1980- och 90-talistisk showestetik. Den stora kärleken parodieras och slängs i väggen med ett hånskratt. Kvinno- och mansporträtten från gamla musikvideor går inte att tas på allvar, de är del av en obekymrad lek, ytliga och utbytbara.
Forum Box är ett på samma gång fult och vackert, stort och litet, kallt och varmt utrymme. Det är ett galleri med obehandlade betongväggar och högt till tak. Energin läcker åt alla håll. Samtidigt är det underbart opretentiöst och just därför lätt att skapa fokus och stämningar i – det finns inget annat som stör. Och föreställningen utnyttjar det här, liksom den utnyttjar mig och mina förväntningar. Den leker med mig på ett brutalt och blottande sätt.
Eden innehåller mängder av små scener i form av anekdoter och sångnummer. Gång på gång lockas jag att leva mig in i berättelsen och känna med karaktärerna. Och varje gång, precis när musiken är som ljuvast, precis när jag känner att illusionens kraft börja lyfta mig från det kalla golvet, så bryts scenen. Den lämnar mig helt ensam och utanför. Jag känner mig sviken, jag som så gärna ville vara med.
Nästan värst är det med skådespelarnas egna ”bekännelser”. I tur och ordning lämnar de fiktionen och ställer sig framför publiken som sig själva. De ger sig ut för att vara raka och ärliga, för att vilja möta mig öppet och innerligt. Och de hinner precis få mig att hålla andan, lyssna och ana någonting som ligger där och darrar i luften mellan oss när de slänger ut mig igen: ”Jaha, det var allt jag hade att säga idag.” Och spelet fortsätter.
Jag inser plötsligt att jag sitter och känner mig förorättad, orättvist behandlad. Och det får mig att haja till. Vad har jag kommit hit med för förväntning? Går jag verkligen på teater för att få känna samhörighet med ensemblen? Går jag på teater för att få känna en bekväm gemenskap med skådespelarna? Vad säger det om min vilja att verkligen påverkas av teater, min beredskap att förändras i mötet med konsten?
Det är inte speciellt lustfyllt att konfronteras med sådana frågor. Men det är nyttigt och frågorna får mig att långsamt börja gilla det jag inte gillar.
Alla brottstycken, alla avbrutna stämningar, alla lånade bilder provocerar mig därför att de inte ger mig vad jag förväntat mig. Föreställningen tar inget ansvar för min upplevelse. Jag blir inte omhändertagen. Jag får klara mig själv där jag sitter och följer med hur kärleken slits ut som en gammal listetta. Bara för att återvända på ålderns höst, envis som en jordstam, och bevisa vårt beroende av den.
Sanna Huldén
Teater 90°: Eden. Regi och dramaturgi: Aleksis Meaney. Iscensättning, musikarrangemang: Arbetsgruppen. Scenografi, kostym: Alisha Davidow. Ljusdesign: Kalle Paasonen. Ljuddesign: Kristian Ekholm. På scenen: Edith Holmström, Peter Kanerva, Ágnes Kaszás, Robert Kock.
