Finkultur – vad är det?

av Claes-Göran Lillieborg

Förvisso finns det all anledning att hålla debatten om bildning och kultur i vårt snabbt föränderliga samhälle levande, men kanske inte till vilket pris som helst. Ulf Modins debattinlägg i Ny Tid 45/2012 innehöll ett par påståenden som känns rätt främmande åtminstone för dem som i Sverige följde debatten om finkulturen under 1960-talet.

Mycket kan man beskylla radioprogamserien Radio Mosebacke för men knappast för att vilja ”att det höga skulle dras ner i smutsen” – om man med det syftar på den s. k. ”finkulturen” (serien sändes mellan 1958 och 1983, senare också som tv-serien Mosevisionen).

Mosebacke Monarki var ett satiriskt humorprogram inspirerat av Grönköpings Veckoblad. Bakom programserien fanns  bl.a. Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Hans Furuhagen (sedemera professor i klassisk fornkunskap), Moltas Erikson (psykiatriker) och Carl-Uno Sjöblom (tv-producent).

Den som under dessa årtionden lyssnade på Mosebacke monarki kunde följa en satirisk radioserie som på ett humoristiskt sätt pekade på absurditeter i den svenska tillvaron. Som allt Hasse & Tage var inblandade i gjordes det med starkt humanistiskt patos. För de flesta har det också alltid stått klart att upphovsmakarna inte på något sätt befann sig i en motsatsställning till ”finkulturen”. De sökte snarare med folkbildning bredda konsumtionen av ”finkultur”.

Mosebacke monarki myntade inte uttrycket ”finkultur”. Det var istället docenten i sociologi i Lund Harald Swedner, senare professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet (där för övrigt den eminente Sven-Eric Liedman varit professor i idé- och lärdomshistoria). Harald Swedner myntade uttrycket 1964 då han hade genomfört ett antal teaterpublikundersökningar i  bl.a. Malmö och Stockholm. Han kunde konstatera att konsumenten av kultur som fordrar aktivt uppsökande och större ekonomisk insats i större utsträckning tillhörde en grupp av människor som har både högre utbildning och högre inkomst. Det primära i denna debatt var inte att få bort den s.k. finkulturen, utan att sprida kulturen på ett mer jämlikt sätt i samhället.

Förvisso behöver vi ett historiskt perspektiv på bildning och smak. Men det gäller att se historien i ett både kort och långt historiskt perspektiv. Och det går kanske lättare med en gnutta humor och satir?!

Claes-Göran Lillieborg

regissör & konstnär (bild & ord)

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.