Tapio Salmi hamnade mitt i de senaste kravallerna i Aten.

Jag kom nyligen hem från en arbetsresa i Grekland, där jag deltog i ett COST-symposium i Thessaloniki och höll Erasmus-föreläsningarna vid Tekniska universitetet i Aten. Symposiet om förnybara råvaror för bränslekomponenter var synnerligen intressant och föreläsningarna gick på rutin, men en generalstrejk och en jättelik demonstration kom att sätta prägel på min resa.

Onsdagen den 7 november var en ledig dag så jag beslöt att bekanta mig med Atens sevärdheter, mu-seer och katedraler. Jag kom till parlamentshuset, till Syntagmaskvären och fortsatte en långsam promenad längs pittoreska gågator mot Akropolis. I en ikonaffär köpte jag ikonen ”Jesus och tolv lärjungar” – ägaren hade varit på en resa till Finland i somras och beundrade vårt vackra land och sommarnattens ljus.

Jag hade doktoranden Pasi Tolvanens manuskript med mig (sista artikeln i hans doktorsavhandling), slog mig ner på ett kafé och beställde turkiskt kaffe för att läsa. ”Thank you Professor”, sade den glada servitören då jag skulle gå vidare – han hade sett manuskriptet och studerade själv datateknik vid Tekniska universitetet i Aten.

Då jag kom tillbaka till Syntagmaskvären hade en stor demonstration framför parlamentshuset börjat. Samma dag skulle det grekiska parlamentet rösta om ytterligare sparåtgärder, som krävs för att Grek-land ska få fortsatt ekonomiskt stöd. Det var som en gigantisk folkfest: grekisk musik spelades, flygblad och tidningar delades ut, läsk, öl och souvlaki såldes. Huvudorganisatören för mötet var Syriza, den grekiska vänsteralliansen. Stora nyhetsbyråer som Reuters var där.

En medelålders man frågade mig: ”Är ni utlänning?” ”Javisst”, replikerade jag. ”Då är det kanske bäst att återvända till hotellet”, sade mannen. ”Nej, nej, inget problem, bli bara kvar här bland oss”, sade några unga människor i närheten. Parlamentshusets balkong var ockuperad av tungt beväpnade soldater. Ibland dök någon parlamentsledamot upp på balkongen och folkmassan buade häftigt. Säkert mera än 100 000 människor deltog i manifestationen; ungdomar, åldringar, män, kvinnor, studenter, husfruar …

Det var för sent att lämna Syntagmaskvären där folkmassan packat sig tätt – gatorna runt omkring var spärrade av kravallpolisens bilar. Kvällen var solig och ovanligt varm.

Plötsligt hördes kraftiga explosioner från parlamentshusets vänstra sida: någon hade börjat kasta Molo-tovcocktails mot kravallpolisen. Jag var på högra sidan av parlamentet då polisen svarade med att brutalt kasta ut stora mängder tårgas. Ett jättelikt moln spred sig över folkmassan. Folk grät och hostade, i synnerhet kvinnor som inte gjort militärtjänst och deltagit i tårgasövningar.

Jag fick ganska mycket gas i ögonen, men förblev annars oskadd. Folkmassan började röra sig panik-artat. Några av oss försökte springa in i en portgång, mot en större innergård. Gasmolnet var dock för tjockt – man kunde knappt andas – och det var bättre att fortsätta med flykten. Folkmassan rörde sig allt snabbare och snabbare och kom in på en smalare sidogata. Efter några hundra meters löpning lyckades jag ta mig in till en hotellaula, där det också fanns ett centrum för första hjälp. Skadade människor hämtades in och polisen kom för att arrestera några av dem.

Hotellet fungerade perfekt. Jag beställde en cappuccino i baren och fortsatte läsa Tolvanens manuskript. Genom fönstret såg vi hur kravallpolisen på sidogatan förberedde en attack mot demonstranterna på Syntagmaskvären, men trupperna stoppades av exploderande Molotovcocktails. Sidogatan stod i lågor och polisens tårgas trängde sig in i hotellets aula. Vi gick till hotellets matsal på andra våningen där det var lättare att andas.

Det började ösregna, och så småningom upplöste sig demonstrationen och jag gick tillbaka till mitt egentliga hotell – metron var stängd och taxichaufförerna strejkade. Jag passerade några marmortrappor som skadats, antagligen av Molotovcocktails, och plockade några marmorbitar som gratis souvenirer från Aten 2012.

Efter ett par kilometers spatsering blev jag glad – där låg ett övergivet, stort paraply. Jag sprang en aning och fick ett stadigt grepp om paraplyet. Något drog emot; det visade sig att en hemlös man med sin lilla hund låg under paraplyet. Jag bad om ursäkt och fortsatte den långa marschen i mörkret.

Senare tittade jag på händelseförloppet i TV:n på mitt hotellrum medan jag försökte tvätta ögonen och torka kläderna. Sparpaketet gick igenom med en ytterst knapp majoritet i parlamentet (153 röster av 300), men oroligheterna fortsätter, eftersom de flesta partier splittrades i omröstningen och regeringen inte längre har någon stabil majoritet bakom sig.

De facto har sparprogrammet inte heller folkets stöd och skulle heller inte ha accepterats i parlamentet om inte det största politiska partiet Nea Dimokratia hade varit berättigade till 50 bonusplatser i egenskap av segrare i senaste parlamentsval. En Pyrrhusseger blev det och det grekiska folkets kamp fortsätter …

Följande morgon höll jag min sista föreläsning vid Tekniska universitetet, helt som planerat. Studenterna var nöjda och professor Nikos Papayannakos körde mig till flygfältet. En het grekisk sommar hade nått sitt slut.

Men hur hade jag egentligen hamnat mitt i kravallerna dagen innan? Jo, för att Tolvanens manuskript var så intressant. Doktorandens fel, som vanligt.

Tapio Salmi


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.