Kulturdebatter

av Fredrik Sonck

Hur mår den finlandssvenska offentligheten? Under bokmässan i Helsingfors anknöt flera diskussioner till denna mycket allmänna och mycket väsentliga fråga. Vilka förutsättningar finns för en levande finlandssvensk kulturdebatt? Har vi ens en sådan för tillfället?

Ska man tro författaren Monika Fagerholm är det tveksamt. Hon deltog i diskussionen om fjolårets förlagsfusion men ville lyfta frågeställningen till ett plan ovanom det som berör enskilda institutioner. Hon bekymrade sig för den allmänna bristen på korsdrag, och om litteraturens marginaliserade position i debatten. Den finlandssvenska kulturjournalistiken gör ganska sällan kopplingar till den politiska samhällsutvecklingen och vetenskapen. Så tolkade i alla fall jag Fagerholms repliker.

I Hbl:s diskussion om medieutvecklingen ett par dagar senare bedyrade å andra sidan en ytterst välmeriterad panel med företrädare för regeringen (Carl Haglund), kulturfonden (Leif Jakobsson), Yle (webbchef Mary Gestrin) och Helsingin Sanomat (redaktionschef Paula Salovaara) kulturjournalistikens oerhörda betydelse. Hbl:s chefredaktör Jens Berg intervjuade men som så ofta var det snarare den digitala kapplöpningen och journalistikens finansiering som diskuterades, inte kulturjournalistikens innehåll.

Men innehållsdiskussionen behövs, för visst ligger det något i Fagerholms lägesanalys. Kulturjournalistik i bemärkelsen recensioner och intervjuer finns nog. Men kulturdebatt i meningen att en djupgående diskussion följs av en bred läsande allmänhet under en längre tid? Tidskrifterna är ensamma för små för ändamålet, bloggarna är för fragmenterade och oftast för ytliga, etermedierna är för partiga och olämpliga för att hantera debatter som till sin natur är textuella, medan lokalpressen är för resurssvag och för ointresserad. Hbl har en relativt stark kulturredaktion, vars uppmärksamhet alla kulturutövare i Svenskfinland fikar efter. Jag gillar Hbl kultur men upplever att det finns en vit fläck mellan ledarsidans blodfattiga saklighet och kultursidans personligt präglade kortkolumner och recensioner. Enligt vinjetteringen är det heller inte debatt som Hbl kultur delar rum med utan nöje.

Nu är förstås det finlandssvenska kulturklimatet och -debatten alltid i riskzonen för nedkylning – det garanterar den finlandssvenska kulturens litenhet. Samtidigt är den finlandssvenska kultursidans position på inget sätt unik. Förra veckan reflekterade också Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeuchte Zeitung, om papperstidningen i allmänhet och kultursidan i synnerhet i en artikel i Dagens Nyheter. I ett föränderligt medielandskap ser han den pappersbaserade kultursidan som det nav kring vilket offentligheten kretsar: ”Utanför experternas små världar har reflexionen över språket ingen annan hemort i samhället än just tidningen. Kultursidan är den reflexionens centrala organ. Det finns samhällsdebatter som enbart kan föras inom tidningens ramar.”

Problemet är, enligt Steinfeld, att kulturen blivit den ”dominerande delen i varje större tidning, om än i tilltagande grad utanför dess egna sidor”. När de genrer som odlats på kultursidan – det litterära reportaget, porträttet, essän, kåseriet – numera finns i andra delar av tidningen samtidigt som kritiken i någon mån ”ersatts av en självuppfyllande och bekräftande rapportering med porträttet och intervjun som främsta genrer” har kultursidan stympats och förlorat sin intellektuella udd. Nyckeln till en god kultursida, i förlängningen en god offentlighet, är enligt Steinfeld att utveckla papperstidningen på dess egna villkor. Det innebär bland annat att mediechefer måste inse att läsplattor och webbsidor är mer än nya distributionsverktyg och faktiskt – bland annat genom det svåra i att redaktionellt gradera innehåll på dem – har begränsningar.

Fredrik Sonck

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.