Den stora recessionen, krisen i världsekonomin, är inte bara en ekonomisk, politisk och social kris. Den är – eller borde åtminstone vara – en kris för den förhärskande ekonomiska teorin. Utan det ekonomiska tänkande som dominerat sedan början av 1980-talet, skulle dagens kris inte vara den den är. Dessutom är den ekonomiska ortodoxin fortfarande ett av de svåraste hindren för att vi ska kunna få bukt med krisen. Det märks till exempel i hanteringen av eurokrisen.
När jag på 1960-talet studerade nationalekonomi var John Maynard Keynes – visserligen i förvrängd form – den viktigaste inspiratören. Den kapitalistiska marknadsekonomin var, ansågs det, bra på att styra resurserna på ett vettigt sätt, men den var instabil och ineffektiv om den inte dirigerades av en målmedveten statsmakt. Full sysselsättning, stabilt penningvärde och balans i utrikeshandeln kunde bara tryggas genom en ambitiös ekonomisk politik med tillräckliga styrningsinstrument. När Nixon 1971 lösgjorde dollarns värde från guldet lär han ha använt den bevingade frasen ”We are all Keynesians now.” Frasen upprepades ofta i samband med stimulanspaketen efter finanskrisen 2008. Men tyvärr är majoriteten av ekonomerna – och förstås också politikerna – okunniga om vad Keynes egentligen ville säga.
På 1980-talet – efter att såväl arbetslösheten som inflationen samtidigt rusat iväg – tvingades jag undervisa i nya mycket okeynesianska läror. Först ute var Milton Friedman med sin ”naturliga arbetslöshet” som inte kunde påverkas med efterfrågestimulerande medel, utan bara genom att ändra incitamenten för dem som bjöd ut sin arbetskraft på marknaden. Därför: krossa facken och sänk arbetslöshetsunderstöden! Friedman återetablerade också den av Keynes gendrivna kvantitetsteorin, enligt vilken penningmängden suveränt kunde styras av centralbankerna, och att deras enda uppgift därför borde vara att hålla nere inflationen.
Sedan kom Friedmans elev Robert Lucas med sina ”rationella förväntningar”. Varje aktör antogs besitta en likadan modell av ekonomin som Lucas själv, och därför blixtsnabbt reagera ”rationellt” på all ny information. Tack vare dessa fenomenala förväntningar skulle vi alltid befinna oss nära jämvikt i en marknadsekonomi. Marknaderna skulle vara ”effektiva” bara politiker och fackföreningar höll sina fingrar borta från dem. Lucas sätt att resonera var helt obegripligt för normalt funtade människor, men huvudparten av ekonomerna, som var mer intresserade av logisk konsistens och matematisk elegans än av verklighetsanknytning, svalde det med hull och hår. Deras första axiom var ju att individerna är rationella nyttomaximerare. Då måste det ju följa logiskt att de väljer att förstå världen på samma sätt som ekonomerna själva. Därmed undviker de systematiska felbedömningar. Om de inte genast inser detta kommer de att få lära sig det ”the hard way”!
I och med Chicago-ekonomernas framfart krossades allt som hade haft med Keynes att göra. I deras värld fanns ingen genuin osäkerhet, endast kalkylerbara risker. Det fanns inga inneboende tendenser till instabilitet, endast tillfälliga yttre störningar, som marknadsaktörerna snabbt anpassade sig till. I deras värld bestämdes makroekonomin av samma lagar som gällde i den kanoniserade mikroekonomin. Om det inte var möjligt att härleda makroekonomiska resultat utgående från mikroekonomiska resonemang, så var resultaten värdelösa. Konjunkturväxlingar var ”reala” och statens konjunkturpolitik skulle bara ytterligare ställa till det hela. Det enda som behövdes var självständiga – och av friedmansk monetarism impregnerade – centralbanker. Därtill gällde att regeringarna skulle hålla sig till en strikt budgetdisciplin såväl under goda som dåliga år. Lita på kapitalismens kreativa destruktivitet och aktörernas sällsamma rationalitet, inte bara i fråga om nuet utan också beträffande framtiden!
Ja, inte var det behagligt att tvingas lära ut dessa nyklassiska ”sanningar” för oskyldiga studenter, men de måste ju förstå idéerna bakom alla ”reformer” som skulle genomföras. Både Friedman och Lucas var ärevördiga nobelpristagare och om man inte begrep sig på de rationella förväntningarnas logik och matematik, skulle man heller aldrig klara av KAVA:s obligatoriska doktorandkurser. (KAVA är namnet på det nationella doktorandprogram som bekostas av tio nationalekonomiska institutioner, Finlands akademi och Yrjö Jahnssonin säätiö. Då jag ser på innehållet i årets makroekonomikurs är det fortfarande ”real business cycle theory” och ”credibility of economic policies” det främst handlar om.)
Bara det fullständigt okeynesianska kravet att de makroekonomiska teoremen skulle härledas utgående från mikroekonomins orealistiska antaganden, var synnerligen påfrestande. Varför fick jag inte ta fasta på Keynes och Kalecki, Kaldor och Minsky i stället? Varför skulle makroekonomin underordnas mikron, i stället för tvärtom? Människorna är ju inte försedda med fabulösa rationella förväntningar i en värld präglad av normalfördelad variation. De lever med genuin osäkerhet om framtiden, i en värld som är så komplex att det bästa de kan göra är att hålla sig till vissa beprövade vanor och metoder, och att akta sig för att dras med i varje ny hype, trots att ”alla” andra tycks göra det. Men visst får de vara utrustade med en fantasi och äventyrslystnad, Keynes ”animal spirits”.
Jag vill kanske inte gå så långt som Robert Skidelsky, som i boken Keynes – Mästarens återkomst, föreslår att det borde inrättas två helt separata ekonomutbildningar: en mikroekonomisk som får befatta sig med nytto- och vinstmaximerande matematiska konstruktioner bäst den vill, medan de som intresserar sig för makroekonomi skulle läsa historia, filosofi, sociologi, statskunskap, internationella relationer, biologi och antropologi vid sidan om. Men Skidelskys tankar påminner mig om den utbildning jag själv genomgick för ett halvsekel sedan.
Det finns kanske inte hopp om en snabb förändring av de ekonomiska teorierna och undervisningen. Så pass hegemonisk och självbelåten är den nyklassiska standardekonomin. Men den finansdominerade kapitalismens kris är ingen normal konjunkturnedgång och obalanserna i världsekonomin är så väldiga, att en Keynesinspirerad revolution inom de ekonomiska vetenskaperna är på väg. Allt fler ser nostalgiskt tillbaka på en tid då staterna kunde kontrollera kapitalströmmarna, då det var möjligt att på nationell nivå välja olika utvecklingsvägar, och då reformer gjordes – inte för att världen (och människorna) skulle börja likna mikroekonomins idealmodeller – utan för att skapa en mer harmonisk värld, i vilken vi alla kan utveckla våra praktiska, kognitiva, etiska och estetiska förmågor.
”The master-economist must possess a rare combination of gifts. He must be mathematician, historian, statesman, philosopher – in some degree. He must understand symbols and speak in words. He must contemplate the particular in terms of the general and touch abstract and concrete in the same flight of thought. He must study the present in the light of the past for the purposes of the future. No part of man’s nature or his institutions must lie entirely outside his regard. He must be purposeful and disinterested in a simultaneous mood; as aloof and incorruptible as an artist, yet sometimes as near to earth as a politician.”
J. M. Keynes: Alfred Marshall, 1842–1924. The Economic Journal,
(September 1924)
Jan Otto Andersson
är nationalekonom
Illustration: Fredrik Willberg
