The Quiet Volume och Leftovers from the War är båda föreställningar med speciella band till de platser där de spelas. De skapar en ny sorts tillgänglighet, skriver Sanna Huldén.

Åtminstone två av Baltic Circles föreställningar spelas på kulturinstitutioner som inte är direkt förknippade med scenkonst – Nationalmuseet och Richardsgatans bibliotek. Det är två byggnader som är historiebärande både till sin arkitektur och till sitt innehåll. Historien sitter i de höga väggarna, de andas berättelser. Och de får mig att känna mig betydelsefull och obetydlig samtidigt.I läsesalen på Richardsgatans bibliotek kan man ta del av konstverket The Quiet Volume av Ant Hampton och Tim Etchells från England. Det är ett slags interaktivt hörspel som publiken får uppleva i par med var sin iPod med hörlurar. Jag och en för mig främmande man sätter oss således ner bredvid varandra. Några utvalda böcker ligger staplade på borden framför oss men i övrigt är vi omgivna av läsesalen så som den ter sig en vanlig lördag förmiddag.

En släpig röst börjar prata med mig i hörlurarna. Den gör mig uppmärksam på ljuden omkring mig: trafik på avstånd, klackar mot stengolv, blad som vänds, knatter från tangentbord. Så uppmanar rösten mig att öppna en av böckerna, en anteckningsbok med röd pärm. Tillsammans läser vi sedan första sidan, och den andra. Texten handlar om själva läsningen. Så med ens tystnar rösten och jag läser vidare ensam. Rösten som nyss läste högt hörs fortfarande i mitt huvud men suddas långsamt ut för att ge plats åt min egen inre läsarröst. Jag befinner mig i en metaberättelse där jag simultant med min bordsgranne utforskar läsupplevelsens kärna.

 

Någon leder

I vanliga fall är man ensam med sin bok och sin läsning. Man väljer bok, man väljer tid, man väljer plats och man väljer själv att driva läsningen framåt, eller att släppa taget och låta den avbrytas. Läsning är oftast en privat upplevelse även när man väljer att läsa i offentliga rum; på tåget, på ett café eller på biblioteket. Man härskar själv över sin läsning men är åtminstone till en början tvungen att själv mobilisera en drivkraft för att föra den framåt. Behovet av den drivkraften märker man speciellt om man haft perioder i livet då man inte läst – att inleda läsningen kräver då märkbart mer arbete än förut.

Under The Quiet Volume kommer inte den här drivkraften inifrån mig själv. Någon håller mig i handen, leder mig in i boken, ett ord i taget. Denna någon läser åt mig, med mig, uttalar orden som formas i mitt huvud när jag själv läser, blir ett med min egen ljudlösa läsarröst. Denna någon driver mig framåt lika subtilt som en berättelse. Men den här berättelsen är manipulativ och den handlar om mig själv. Den faktiska läsningen och lyssnandet för mig längs vindlande vägar genom mig själv och mitt eget läsande, ord för ord, rad för rad, precis där och då, vid bordet i läsesalen, intill den främmande mannen.

Också han sitter och läser, om att han sitter och läser, intill mig. Ibland läser vi ur samma bok, ibland är det hans finger som följer raderna, ibland mitt. Vi läser korta scener ur romaner, tittar på bilder i en fotobok, avbryter, bläddrar och försjunker i våra egna texter igen. Allt i enlighet med de individuella instruktionerna vi får i våra respektive hörlurar. Det är som en synkroniserad koreografi av uppmaningar och utföranden som rör sig både i den fysiska och den mentala dimensionen av läsandet.

Jag fylls av ett stort lugn och en känsla av att kunna röra mig fritt bland orden och böckerna. Varsamt men bestämt leds jag in i en njutning som är välbekant och ny på samma gång. Världen fylls av det mjuka ljudet av blad som vänds och varje ny sida blir ett löfte om mera. Nya bokstäver, nya ord, nya rader.

 

Mänskor och föremål

Till skillnad från biblioteket är Nationalmuseet alldeles tyst. Det är kväll och museet är stängt för vanliga besökare. I föreställningen Leftovers from the War ställs mänskan och hennes historia parallellt med de historiska föremålen och deras historier. Publiken får, uppdelad i fyra grupper, ta del av skådespelarnas personliga släkthistorier berättade i olika miljöer.

De fyra skådespelarna kommer från Island, Danmark, Finland och Lettland. Deras historier spänner över åtminstone två århundraden och fem världsdelar. Det är berättelser om emigration och vilsenhet, tilltro och kärlek. En ser sig fortsätta på ett spår av självständiga och kreativa kvinnor. En annan är tacksam över sin fars tysta men framgångsrika kamp med att bryta en tradition av våld och alkoholism. En tredje har aldrig känt sig hemma i sitt hemland. En fjärde besöker sin fars grav för första gången och upplever en emotionell pånyttfödelse i blåbärsriset.

Trots det fragmentariska upplägget och förflyttningarna hit och dit på museet berörs jag av berättelserna. De korta historierna lägger sig som pusselbitar i ett stort historiskt, geografiskt och emotionellt pussel. Och för varje bit som läggs blir de olagda bitarna fler och fler. Det här är inte de mäktiga männens historia, inte krigens, inte idéernas. Det här är mänskornas historia, livens.

 

Vägar inåt

I slutet av föreställningen ligger vi alla på golvet i museets centralhall (den vars takvalv pryds av Gallen-Kallelas fresker) och skådespelarnas släktöden projiceras i form av slideshows av fotografier på väggarna. Jag tänker på hur mycket jag bär med mig av mina föräldrars och deras föräldrars liv. Vilka berättelser har format mig? Och när är det för sent att ta reda på det? Är jag skyldig mina barn att utforska min historia för att de ska kunna utforska sin en dag?

Den personliga historien är ett trauma och en tröst. Något att lämna och något att hitta hem till. Men känner vi inte till den kan vi inte förhålla oss till den, och framför allt kanske vi inte får känna meningsfullheten i att vara en liten del av något mycket större.

The Quiet Volume och Leftovers from the War fokuserar på hur vi upplever det som finns innanför de två mäktiga kulturbyggnaderna: litteraturen och historien. Den förra lyfter fram egenvärdet i läsupplevelsen, den senare det mänskliga behovet av en personlig historia. I båda fallen skapas en ny form av tillgänglighet till oss själva och en väg in i byggnader vars dörrar för många kan kännas tunga att öppna. Den gärningen borde inte begränsas till korta gästspel utan vara del av den dagliga verksamheten.

 

Sanna Huldén

The Quiet Volume. Text och utförande: Ant Hampton och Tim Etchells.

Leftovers from the War. Text och uppförande: Nina Larissa Bassett, Ivo Briedis, Elin Petersdottir och Janne Saarakkala.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.