Jag tänkte låta mig inspireras av Jenny Kajanus i Vardagshjälte 24/7, hon ramar in sin text om ensamförälderskap i en scen där hon skriver medan hon blir skönt ompysslad på sjukhus.
Så jag har burit med mig anteckningshäfte och penna till mina dagliga sjukhusbesök, för att kunna jobba på den här kolumnen medan jag får dropp.
Droppet innehåller hard core-antibiotika som äntligen borde ha ihjäl borreliabakterierna som snurrat i mig sedan i somras.
Numera går jag bara in och får dropp där vid lunch ungefär, men de två första dagarna var jag inskriven på infektionskliniken. Dels för att de ville ha koll på att jag inte reagerade fel på superantibiotikan, dels för att de skulle ta ett ryggmärgsprov.
Genast efter ryggmärgsprovet frågade sjukskötaren vänligt om jag skulle vilja ha en kopp kaffe eller en Coca Cola. Eftersom jag inte ville verka kräsen eller annars bara besvärlig undvek jag att säga ”Jag dricker bara espresso, och bojkottar vissa symboliska multinationella företag”. I stället sade jag trevande att jag gärna skulle ta en till flaska mineralvatten om det gick för sig – jag hade fått en flaska Vichy så fort jag bytt om till pyjamas.
Ganska vänligt och tålmodigt förklarade hon att jag snabbt måste få en dos koffein i mig för att minska riskerna för den sjuhelvetes huvudvärk man kan få av ryggmärgsprovet, i det skedet hjälper det sedan bara med koffein rakt i droppet. Fascinerande vad allt man lär sig.
Efter en natt fick jag alltså flytta hem igen, och som patient överfördes jag till Hemsjukhuset, det vill säga det som på finska heter Kotisairaala. Det svenska namnet är egentligen Sjukhusansluten hemsjukvård, men jag har märkt att personalen är på samma linje som jag: Hemsjukhuset sitter bättre i munnen.
Om du inte kan gå till sjukhuset, kommer Hemsjukhuset hem till dig.
Men hela idén med att skriva ut mig från infektionskliniken var ju att jag mådde för bra för att vara där, så det skulle inte ha funnits någon logik i att sjukskötarna börjat ta sig hem till mig för att ge mig det dagliga droppet.
Så jag går till Hemsjukhuset. Men deras grej är ju att vårda folk hemma, så de har ingen mottagning. När jag kommer fram måste jag först hitta en vaktmästare som kan koda om hissen så att jag som inte har nyckelbricka alls kan stiga av i Hemsjukhusets våning.
Där finns egentligen bara kontor och personalutrymmen. I ett förråd har de ställt in en stol och en droppställning för mig och andra borreliapatienter. Detta förråd är förvisso ingen skrubb, det finns till och med ett fönster där höstsolen lyser in och värmer min rygg medan jag studerar ett imponerande utbud av blöjor av olika märken och modeller.
Jag har alltid varit lite självbelåten med hur orädd jag är när det gäller nålar och sprutor, inte för att jag knarkat så mycket utan för att jag har donerat blod hela mitt vuxna liv.
Men nu har jag lärt mig att det finns en skillnad på när blod ska ut och när grejer ska in. Det tar på stoltheten att medge, men när också det tredje försöket att pricka en ådra men inte spräcka den misslyckas börjar det flimra för ögonen och texterna – Classic, Comfort Plus, Lady Super, Slip FeelDry – blir suddiga.
Och nu förstår jag också varför de då jag anlände till infektionskliniken bjöd på ett urval av läsk, juice och mineralvatten men sedan aldrig nämnde de dryckerna igen efter att de fått den första kanylen på plats. Ju mera vätska du har i kroppen, desto tydligare och lättare att pricka blir dina ådror. Så jag tankar vatten som om det gällde livet innan en ny kanyl ska på plats.
Min plan med kolumnskrivande på Hemsjukhuset gick rakt åt skogen, anteckningshäftet kan jag inte påstå att jag skulle tagit upp ur väskan en enda gång. (Jag inser ju nog att Jenny K. knappast heller skrev sin text från början till slut där på sitt sjukhus.) Dessutom har min ram nu brett ut sig så att det inte finns någon plats kvar för det planerade innehållet; en insiktsfull kommentar om fattigdomsdiskussionen på Arbis häromveckan. Men en fin tillställning var det, tack Jenny och alla andra!
Solveig Arle
