Mumieland är en grotesk skapelse som spiller över åt alla håll. En saga om uppväxt och död indränkt i äckel, och vid sidan av moralbegreppen. (Kvinno)kroppen och alla dess funktioner är central.

Mumieland är Sara Tuss Efriks första roman, och det lilla feministförlaget Rosenlarvs första nyskrivna romanutgivning.

Efriks bok liknar en förvriden, perverterad självstudie och uppväxtberättelse – jaget bär ibland hennes namn Tuss och berättelsen utspelas till stor del i författarens hemtrakter i Dalarna. Tider förgrenas mellan ungdomsår på klosterskola, en resa med fadern ”Pap” genom Europa och USA, men mest är hon hos sin sjuka mor ”Mum” i en dekadent stuga någonstans i närheten av Falu koppargruva. Stugan som är mammans tidigare flådiga frisörsalong Rapunsel är nu i fallfärdigt skick och Mum är lika fallfärdig hon. Jaget sköter om henne och hennes otaliga sjukdomar, men lika mycket drar hon henne mot döden. Mediciner, svält, operationer, skönhetsmani, liggsår, förruttnelse, minnen, utlevelse, sexualitet och besatthet i en osalig sörja.

Fast Mumieland pågår lika mycket i språket som i händelserna; brev, sidor med enskilda disparata meningar och upprepningar, upprepningar. Språket är brokigt och frodigt, det vindlar, bråkar och spretar, som en vanvettigs långa dikt. Språket är upplöst och uttrycker, liksom innehållet, något icke bestående, en sönderfallen värld.

Såhär kan det låta: ”Jag vet ingenting om nånting”, eller: ”Jag längtar efter en plats som är helt tömd”. Och: ”när jag blir stor ska jag knulla allt som rör sig”, eller: ”Jag vill ha strypsex och tvättas i urin”. Det handlar om att ”leva till fullo”. Vilket här innebär sadism, äckel, lust, åtrå, masochism. Språket blir kött.

Vad ska man likna Sara Tuss Efriks roman vid? Ska man likna den vid något? Mina tankar faller på Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, på Georges Bataille, på Michel Houellebecq. Förnedringen, destruktiviteten, det sexuella och det pornografiska; att måhända nå insikter genom utlevelsen hos romankaraktärerna eller hos författaren. Under den vindlande resan med Pap till Stockholm, Finland, Spanien, Nordafrika, Polen, Portugal och USA, påminner romanen om Sture Dahlström, om hans fantasifullt böljande språk och händelsekedjor, fast utan hans humor. Men Mumieland är också annorlunda än dessa exempel genom den avgörande skillnaden att den behandlar en kvinnlig värld, destillerad genom en kvinnlig blick.

Efriks roman är som en lång likvaka: i väntan på att modern ska dö, på att de månghövdade orden ska ta slut, på att groteskerierna ska få komma till en andningspaus, en parentes eller ett ställningstagande. För var bottnar orduppkastningen Mumieland, vad finns under texten? Kanske ingenting.

 

K.A.Andreas Holmström

Sara Tuss Efrik: Mumieland. Rosenlarv 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.