Daniela Floman
Jag är inte ensam om att gilla zombies. Tillställningen zombiewalk, som organiseras varje år i större städer runt hela klotet, drar i Stockholm allt fler deltagare, medan demonstrationståget den första maj krymper. Zombiewalk går ut på att man klär sig i trasor och blod och hasar omkring på stan – vi har flera vuxna vänner, familjeförsörjare, av båda könen, som planerar sina kostymer och framträdanden i månader. Förtroendet för de politiska partiernas förmåga att ta hand om våra behov är vacklande, återstår att uttrycka dem på något annat sätt.
Zombies betalar inte skatt och de bryter mot trafikreglerna. De har inga vardagsrum, inga känslor, ingen empati. De är inte bara döda utan saknar också all sorts ansvarskänsla. Jag, och många andra i min generation, dignar däremot under allt ansvar. Det är barn och arbete, hushåll, matlagning, fritidsaktiviteter och äktenskap. Att en gång om året strunta i att borsta tänderna och klä ut sig till zombie framstår som en sund och fullt begriplig protesthandling.
En kropp utan ansvar, en zombie, skulle också kunna resa till solen och vägra komma tillbaka. Skulle vara död för kronofogden, skattemyndigheten och tandläkaren, och samtidigt leva i någon annan dimension, mest intresserad av var man kan få tag på helstekt gris. Jag kan gripas av en överväldigande lust att bita judoklubbens juniorordförande i hans svällande biceps, men sitter kvar på min bänk och oroar mig för ränteuppgångens effekter. Varför?
Ja, det är väl den där ansvarskänslan. Inför för mig själv utan för mina barn, kollektivet. Jag nöjer mig med att titta på zombies på avstånd – flera av de stora svenska institutionsteatrarna kommer mig inställsamt till mötes, levande döda uppträder just nu på till exempel Dansens hus i Stockholm och på Malmö Stadsteater. Den fria världen är full av dem, tv-serien The Walking Dead har alla tiders största amerikanska publik.
Jag och många med mig går med på att sublimera zombiedrömmen, men vi är samtidigt tvungna att godta att det svenska samhällssystemet ibland uppmuntrar närmast omänsklig ansvarslöshet bara den är lönsam. Skulle jag släppa greppet och börja bete mig som en zombie en vanlig torsdag skulle jag till exempel kunna bli intagen på hemmet Silveroasen på Lidingö, där chefen lovar bemöta alla med ”empati, erfarenhet och engagemang”. Det betyder, vet vi genom Dagens Nyheters och SVT:s parallella granskningar, att hon pressar in oss i sin vårdinrättning, ger oss lugnande mediciner och kvitterar ut miljonvinster.
På Silveroasen är de intagna levande, men inte så mycket mer: dör de slutar vinsten komma, äter eller kackar de för mycket händer samma sak. Vårdföretaget Caremas ägare kvitterar ut 390 miljoner kronor före skatt, som fort flyttas ut ur landet. Samtidigt irrar hungriga och dementa gamlingar omkring i tunga blöjor – den skattefinansierade vanskötseln leder till onödiga amputationer, ibland till och med till dödsfall. Jag föreställer mig att Silveroasens chef däremot reser till solen med sina pengar, och vägrar komma tillbaka. Hon är död för skattemyndigheten, åtminstone i Sverige.
Känslan av ansvar är alltså småzombiernas privilegium, storzombierna behöver inte bry sig. Hos mig är moralen tack och lov väl etablerad, en kompass i öknen (som jag alltså väljer att inte besöka utan min familj). Också mörka morgnar kokar jag gröt åt barnen, och jag skyddar dem så gott jag kan, både från det förvirrade svenska samhällsystemet och från monstren som äger vården.
Daniela Floman
är litteraturskribent
