1,3K

Finanskris, klimatförändring, energi- och miljökris. Alla är de olika symptom av samma övergripande kris, och vi måste hitta nya sätt att förstå dem, säger professor Alf Hornborg.

Vi har under hösten nåtts av rapporter om att isarna vid Arktis smälter snabbare än väntat. Samtidigt fortsätter koldioxidhalten i atmosfären att öka. I somras rapporterade nyhetsbyrån AP att koldioxidhalten för första gången har krupit över den symboliska gränsen på 400 ppm (parts per million – 400 miljondelar) vid mätstationer på Arktis. Det betyder att halten nu är 40 procent högre än före den industriella revolutionen då exploateringen av fossila bränslen började.

Den konventionella lösningen på miljöproblem och klimatförändring är bättre och effektivare tekniska lösningar, men det förhåller sig professor Alf Hornborg skeptisk till.

– Det finns en föreställning om tekniken som en möjlig frälsning, den lösningsmodellen hittar man i stort sett oavsett politisk ideologi. Men jag tror inte på den, säger Hornborg som är professor i humanekologi vid Lunds universitet.

Hornborgs intresse för att undersöka uppfattningar om maskinen vaknade på 1970-talet då tekniken starkt fördes fram som lösningen på alla problem. Han har bland annat skrivit boken Myten om maskinen, som har kommit ut i ny upplaga tidigare under hösten.

– Jag tänkte att om de tekniska lösningarna finns, vilket så ofta upprepades, varför får vi inte se dem i aktion? Och varför finns de tekniska lösningarna bara i rika länder?

Ojämnt utbyte

Hornborg ser framför allt tekniken som ett fördelningsproblem, och framhåller att det inte går att frikoppla teknik från frågor om rättvisa. En bild av jorden tagen nattetid från rymden visualiserar frågan om ojämn fördelning; mönstret av ljusprickar är koncentrerade till den industrialiserade delen av världen, medan stora delar av resten av världen är mörk.

– Teknik är tätt sammankopplat med utveckling. Här syns det tydligt som en global fördelningsfråga, och alla kan inte omfattas av utvecklingen, det är omöjligt med begränsade naturresurser.

Hornborg lyfter också upp begreppet ojämnt ekologiskt utbyte. Med det avses ojämt utbyte av resurser mellan centrum och periferi – det vill säga mellan städer och landsbygd och mellan rikare och fattiga länder. Ett sätt att mäta utbytet är att analysera materialflöden, att i kilogram mäta mängden material som förflyttas. Mer material förflyttas från periferin till centrum än vice versa.

– Det handlar om löne- och prisskillnader, om hur tid, rum, arbete och jord prissätts i centrum och periferi. Om lönerna var lika höga i Brasilien som här skulle bilar inte köra omkring på etanol här i Norden, ger Hornborg som exempel.

– Teknik bygger på att flytta miljöbelastning inom världssystemet. Vi importerar billiga råvaror, som kopparmalm, för att tillverka teknik som sparar oss tid. Vi tänker inte på att brytningen krävt mycket tid av billig arbetskraft.

Jakten på tillväxt

En fråga som hänger ihop med teknikanvändning och tron på allt effektivare teknik är strävan efter ekonomisk tillväxt. Tekniken har under de senaste 200 åren möjliggjort en effektivering av produktionsprocesser och därmed ökat de ekonomiska vinsterna.

Den konventionella lösningen för den pågående ekonomiska krisen är tillväxt. Hornborg jämför det med att lösa skuldsättning med att ta mer lån.

– Vi kan inte med ekonomisk tillväxt växa oss ur den ekonomiska krisen. För krisen handlar inte bara om ekonomiska tillgångar, utan också om klimatet och begränsade naturresurser.

– De som bara talar om finanser ser inte helheten. Den globala ekonomin handlar om fysikaliska processer. Men nationalekonomer inkluderar inte termodynamik i sina beräkningar.

Hornborg utvecklar resonemanget med termodynamikens andra huvudsats, att entropin, alltså oordningen, ökar då energi omvandlas från en form till en annan. Och det är precis vad kapitalackumulation eller ekonomisk tillväxt bygger på – energi- och materialomvandling. Ekonomisk tillväxt bygger alltså på resursförbrukning.

– Man kan tala om ekonomisk tillväxt som en entropiskapande process. Vi talar om produktion, men det kunde lika gärna kallas destruktion.

Alternativt penning­system

Vi har alltså flera pågående kriser, som enligt Hornborg kan ses som en och samma kris. Vad är då lösningen, i vilken riktning bör vi gå?

Hornborg anser att vi bör omdefiniera penningsystemet.

– Problemet är att det nuvarande systemet bara har en måttstock, allting kan utbytas. Det betyder per definition att resursförbrukning betonas. Det är en ond cirkel som kallas ekonomisk tillväxt.

I stället efterlyser Hornborg två olika penningsystem, en lokal och en ordinarie global valuta. Den lokala valutan kunde användas enbart för lokalt producerade varor och tjänster som matinköp, barnpassning eller transporter. Den ordinarie valutan skulle användas för att köpa nödvändig teknologi, som kommunikations- och medicinsk teknik.

Varför skulle då hushållen, lokala entreprenörer och staten vilja använda den lokala valutan? Hornborg föreslår att den lokala valutan inte skulle beskattas. Hushållen skulle få kuponger som de kunde köpa lokala produkter med. Det skulle alltså innebära att konsumenterna sparar konventionella pengar samtidigt som efterfrågan på lokala produkter ökar.

Också entreprenörer kunde köpa tjänster och varor skattefritt med kuponger. Hornborgs vision är att den lokala ekonomin skulle minska statliga och kommunala utgifter genom lägre kostnader för miljöproblem, social omsorg och transportinfrastruktur – det han kallar plåster för skador som kapitalismen åstadkommer.

– En lokalekonomi skulle minska koldioxidutsläppen, innebära färskare livsmedel och gynna den biologiska mångfalden då jordbruket är mer diversifierat. Det skulle skapa ett ekonomiskt system som gör det rationellt att vara hållbar.

Hornborg lyfter upp att en av utmaningarna med finanskrisen är att den också handlar om identitet. Det vi konsumerar har stor betydelse för hur vi definierar oss själva.

– Kan vi hitta en annan identitet, till exempel i social samvaro?

 

Tina Nyfors