Salman Rushdies självbiografiska roman Joseph Anton är en både kritisk och självkritisk uppgörelse med författarens 13 år under dödshot. Uppståndelsen kring Satansverserna blev början på en ny epok i relationerna mellan väst och den muslimska världen, skriver Lars Sund.
Åtskilliga makthavare har funnit litteraturen besvärlig att handskas med: redan år 8 e.Kr. lät kejsar Augustus förvisa skalden Publius Ovidius Naso till staden Tomis vid Svarta havet, delvis på grund av att Ovidius Kärlekskonsten befunnits farlig för de kejserliga strävandena att blåsa nytt liv i den gamla romarandan och höja samhällsmoralen… Bokbålens fladdrande lågor ger återsken genom historien. Böcker har bannlysts och bränts i namn av religion och ideologi och deras författare har förföljts, fängslats och i värsta fall dödats.
Det enda goda som kan sägas om bokbrännare och censurivrare är att de åtminstone har tagit litteraturen på allvar. En bannlysning är den bästa tänkbara reklamen för en bok: man blir strax nyfiken på varför just den här boken anses så farlig att folk inte bör få läsa den. Förbjudna böcker får en större vikt än de kanske annars hade fått. Författare kan tystas och till och med dödas, men dikten låter sig inte dödas.
Att hamna i konflikt med makten betingar ett högt personligt pris. Det kan Salman Rushdie vittna om. På Alla hjärtans dag 1989 blev han uppringd av en reporter på BBC som frågade hur det kändes att just få veta att han blivit dömd till döden av ayatollah Khomeini i Iran.
”Det var en solig tisdag i London, men frågan skymde ljuset”, skriver Rushdie i memoarboken Joseph Anton. ”Han sa vad han sa, utan att riktigt veta vad han sa: ’Det känns inte bra.’ Här är vad han tänkte: Jag är en död man.”
Några ord på en papperslapp från en döende åldring i den heliga staden Qom – som aldrig läst romanen Satansverserna och antagligen inte ens hört talas om den tidigare – var allt som behövdes för att Rushdies gamla liv skulle vara över och en ny, mörkare existens ta vid, som han formulerar det. Han tvingas under jord och lever med polisbeskydd i tretton år, fram till den 27 mars 2002, när dödshotet mot honom inte längre anses föreligga (även om fatwan mot Rushdie inte har hävts).
Under jorden
Den anglo-indiske författaren Salman Rushdie fick sitt internationella genombrott med romanen Midnattsbarnen. När hans fjärde roman Satansverserna kom ut 1988 protesterade militanta muslimer i bl.a. Storbritannien och Pakistan mot den bild av profeten Muhammed (som i romanen kallas Mahound) Rushdie gav i romanen. Men först när Irans högsta andliga ledare ayatollah Khomeini i februari 1989 utfärdar en fatwa – ett juridiskt utlåtande i en rättsfråga som ges av en mufti – blossar protesterna upp på allvar runt om i världen. En religiös stiftelse i Iran sätter ett pris på Rushdies huvud. De brittiska myndigheterna erbjuder honom polisbeskydd. Scotland Yards Special Branch tar i praktiken kontroll över Rushdies liv. Han tvingas bo på hemliga adresser, körs i bepansrad polisbil när han någon gång får tillstånd att ge sig ut, hans post kontrolleras, besökare måste godkännas i förväg. Han kan inte uppträda under eget namn. Polisen ber honom att välja ett alias. Salman Rushdie blir Joseph Anton – Joseph efter Joseph Conrad, den polske sjökaptenen som erövrade engelskan och blev brittisk författare, Anton efter Tjechov, vemodets och den ironiska medkänslans mästare. Polismännen som vaktar honom kallar honom ”Joe”, vilket han inte är särskilt förtjust i.
Hans täcknamn har alltså blivit titel på memoarboken om de tretton åren under dödshot. Med hjälp av den drivna romanförfattarens hela uppsättning av språkliga verktyg skildrar Rushdie oron för sin egen och sina närmastes säkerhet och inskränkningarna i den dagliga tillvaron hans situation tvingar honom till. Ibland uppstår rent absurda situationer. Hans andra äktenskap med författaren Marian Wiggins havererar ganska snart (liksom även hans tredje äktenskap med Elizabeth West). Vänner ställer upp för honom och hjälper till att gömma honom, men det finns också de som sviker honom. Han får svårt att publicera sig – hans förlag vill inte ge ut en pocketutgåva av Satansverserna, och till slut bildas ett konsortium som ser till att boken utkommer.
Nödvändig distans
Rushdie tvingas lära sig leva med den ständiga vetskapen om att hans liv närsomhelst kan få ett brutalt slut. I augusti 1989 exploderar en bomb i ett Londonhotell och explosionen – som endast kräver attentatsmannens eget liv – kopplas av säkerhetspolisen ihop med mordplanerna mot Rushdie. Hans japanska översättare knivskärs till döds, hans norske förläggare William Nygaard skjuts men överlever.
Rushdie angrips i media av brittiska muslimska ledare men också av politiker och journalister, huvudsakligen på högerkanten, som menar att han ”får skylla sig själv” för att han retat muslimerna. British Airways och flera andra flygbolag vägrar låta honom resa med dem, när han ska till USA får brittiska flygvapnet transportera honom (senare kan han flyga med SAS till New York via Oslo). Förenta staterna blir för honom en tillflyktsort, där han kan leva mycket friare än i England.
Emellanåt fruktar Rushdie att pressen han är utsatt för ska få honom att förlora förståndet. Han är ju först och främst författare och vill fortsätta att skriva – och det är allt annat än enkelt under omständigheterna. En barnbok han skriver till sin nioårige son Zafar, Harun och sagornas hav, blir hans återkomst till litteraturen. Även nu tvekar förlaget om utgivning, men till slut blir boken publicerad och säljer bra.
Salman Rushdie har valt att skildra allt detta, och mycket mer, i tredje person, liksom P O Enquist gör i sin memoarbok Ett annat liv. Berättargreppet ger en nödvändig distans och har antagligen gjort det lättare för Rushdie att betrakta sig själv med kritiska ögon. Han försöker inte framställa sig som någon hjälte och erkänner att han ibland betett sig illa, inte minst mot kvinnorna i sitt liv. Han skriver om sitt halvhjärtade försök att göra avbön; efteråt skäms han, och artikeln leder i vilket fall som helst inte till att ledarna i Teheran mjuknar.
Ärlig bok
Joseph Anton är en mycket ärlig bok. Rushdie är medveten om att han kan uppfattas som arrogant och försäkrar att han egentligen inte är det. Han försöker inte skylla ifrån sig när han skriver om sina havererade äktenskap och beskriver sina söner med kärlek: speciellt porträttet av den äldre sonen Zafar fastnar.
Rushdie sparar inte på beröm när det gäller vännerna och författarkollegerna som ställer upp för honom och skildrar flera av sina livvakter med värme – till och med polismannen som råkar avlossa sin pistol när han rengör den, Rushdie får kulan som minne när allt är över. Han är mindre nådig när det gäller byråkraterna på Scotland Yard som enligt hans mening försöker krångla till allt för mycket. Även brittiska UD gör honom gång på gång besviken. Storbritannien bröt visserligen de diplomatiska förbindelserna med Iran 1989, men Rushdie menar att Whitehall kunde ha satt en större press på Teheran för att få fatwan upphävd. Han skriver med drypande sarkasm om några av de mer högljudda muslimska ledarna i Storbritannien som kräver att han ska straffas, och sarkasmen riktas också mot namngivna journalister, ett par Torypolitiker och ett par brittiska tabloidtidningar, som gnäller över kostnaderna för hans beskydd.
Emellanåt kan det bli lite mycket name-dropping i Joseph Anton, lite för många redogörelser för vem han åt middag med i New York och vilka som deltog i den och den PEN-kongressen där och där. Men allt överskuggas ändå av den stora frågan som Rushdie ständigt återkommer till: författarens rätt att skriva, utan inskränkningar. På frågan om en författare också har rätt att angripa det som uppfattas som heligt av många människor svarar Rushdie obetingat ja. Yttrandefriheten är det centrala temat i boken. Rushdies memoarer är en drygt 600-sidig plädering för friheten att säga vad man önskar, överallt och alltid.
Dödsdomen mot Salman Rushdie för romanen Satansverserna markerade början på en ny epok i relationerna mellan väst och den muslimska världen. Bråket om romanen har blivit modell för liknande konfrontationer – nu senast affären med Muhammedfilmen Innocence of Muslims på Youtube. Reaktionerna från båda sidor följer numera ett förutsägbart mönster.
Plastnycklar till paradiset
Salman Rushdie, som själv kommer från en sekulariserad muslimsk familj, är på intet sätt islamofob, till skillnad från en Lars Vilks har han inga som helst ambitioner att försöka ”uppfostra” muslimer om det orätta i deras religion. Det skulle nog aldrig falla honom in att ha ställt sig till förfogande för islamobofobiska organisationer som SION (Stop Islamization of Nations). Tvärtom är Rushdie noga med att markera att han på inget sätt ansluter sig till den amerikanske statsvetaren Samuel Huntingtons idéer om ett ”civilisationernas krig”. Islam representerar inte den yttersta ondskan, ayatollah Khomeinis fatwa måste ses mot bakgrund av den rådande politiska situationen 1989: Iran hade precis avslutat det åtta år långa kriget mot Irak som krävde åtminstone en miljon människors liv. Det fanns ett växande missnöje med regimen i Teheran som inte lyckats uppfylla de förhoppningar man haft tio år tidigare och som cyniskt sände ut småpojkar för att röja irakiska minfält, med små symboliska plastnycklar till paradiset i snören runt halsen. Regimen behövde skapa nya fiendebilder. Satansverserna och dess författare blev brickor i ett politiskt spel. Även de arga unga männen som demonstrerade, brände dockor som föreställde Salman Rushdie och blev nedskjutna av polis utnyttjades i samma spel.
De flesta demonstranterna från Bradford till Bombay hade antagligen inte läst Satansverserna. Om de gjort det hade de kanske upptäckt att romanen delvis handlade om dem själva, som kritikern D M Fletcher skrev 1994 i boken Reading Rushdie. Satansverserna är i första hand en berättelse om migration och misslyckad integration och om hur religion används i politiska syften. De brittiska muslimska ledarna som först uppmanade till protester mot Satansverserna gjorde invandrarna från Mellanöstern en väldig otjänst. Konflikten om boken bidrog antagligen till att ”det muslimska hotet” upptäcktes och började exploateras av högerpopulister i Europa som Geert Wilders och vår egen Jussi Halla-aho.
Lars Sund
Salman Rushdie: Joseph Anton. Översättning: Hans Berggren.Bonniers, 2012
