Romanen lovad och prisad

av Ny Tid

Orhan Pamuk vill få oss att söka kärnan i litteraturen, skriver Conny Svensson.

”Det var genom att ta romanen på allvar när jag var ung som jag lärde mig att ta livet på allvar.” Så uttrycker sig Orhan Pamuk, Nobelpristagare i litteratur 2006, i de föreläsningar över romanen som han höll 2009 vid Harvard University. Dessa har senare publicerats i bokform och nu också i svensk översättning.

Pamuk berättar hur han i ungdomen ”läste romaner som i en dröm, glömsk av allting annat, för att lära mig om världen, konstruera mig själv och forma min själ.” Föreläsningarna växlar mellan läsarens och författarens perspektiv; de handlar både om romanskrivaren och romanläsaren Pamuk. Ett sex sidors register förtecknar åberopade författarnamn och boktitlar, hämtade ur den stora västerländska traditionen. Det är de författare som lärt Pamuk skriva, främst 1800-talsklassiker som Tolstoj och Dostojevskij, Balzac och Dickens. I 1900-talets litteratur är Thomas Mann en beundrad inspiratör. Pamuk lever som turk i ett islamskt land men hans beläsenhet är till övervägande del europeisk och sekulariserad.

Den största konsten

Tonen i föreläsningarna är lättsamt konverserande utan pretentiösa teoribyggen, och  resonemangen låter sig följas av varje intresserad romanläsare. Perspektivet är praktikerns, och vi får generösa inblickar i den verkstad där föreläsarens böcker tillkommit. Detta är helt klart en utmärkt kursbok för blivande författare, men ger också nyttiga insikter till dem som inte skriver men gärna läser romaner. Det opretentiösa till trots, präglar allvar och engagemang framställningen från början till slut. För Pamuk är romanen inte förströelse utan sökande efter livets djupaste mening. Han läser och skriver för att förstå mer och utvecklas, att ana eller få veta något viktigt om existensen. Det innebär att han har föga till övers för enklare spänningslitteratur, men han avvisar också den elitistiska modernism som inte är angelägen för en större publik. Som umbärliga ytterligheter nämner han Mordet på Orientexpressen och Finnegan’s Wake.

Föreläsningarna vill visa att romangenren är unik och mer eller mindre underförstått är att den överträffar alla andra konstarter. Ett samförstånd uppstår mellan författare och läsare, vi får intrycket att romanen är skriven just för oss. Det påhittade blandas med det verkliga så att texten vädjar till både det naiva och reflekterande hos den som läser och upphovsmannen ”kan få oss att tro att han själv upplevt saker han i själva verket hittat på”. Vi både tror och inte tror på berättelsen, därför finns det enligt Pamuk två osvikliga sätt att förstöra en roman.  Det ena är att uppfatta verket som faktisk beskrivning av personer och händelser, detaljtroget utförd efter modell. Det andra är att se det som fiktiv konstruktion, utan någon självbiografisk anknytning.

Bokens kärna

Pamuk inleder lakoniskt: ”Romaner är alternativa liv.” Just häri ligger en av genrens stora förtjänster, att läsaren tvingas uppge det egocentriska perspektivet och se världen med någon annans ögon. Ingen tro eller doktrin äger monopol på sanningen. Pamuk uppfattar rentav romanen som en ersättning för religionen: ”För en modern sekulariserad människa är läsning av de stora romanerna en väg att finna en djupare, men förborgad mening med tillvaron.”

Ett nyckelbegrepp i Pamuks resonemang är ”kärnan” (”centre” på engelska). Därmed avses den djupare innebörd som definitionsmässigt finns i varje roman av hög konstnärlig halt. Denna hemliga kärna ligger dold under ytan och, den är något mer än summan av alla detaljer. Ordet är inte entydigt, olika läsare kan nå fram till skilda uppfattningar liksom författaren kan ändra mening under skapandeprocessen. Ordet ”kärna” är onekligen spännande , det gör läsaren till medsökare och upptäckare. Som Pamuk säger om en av Manns största romaner: ”den kunskap om livet som Bergtagen förmedlar är, när allt kommer omkring, så mycket värdefullare än den stulna diamanten i en deckare.” Man håller med.

 

Conny Svensson
Orhan Pamuk: En naiv och sentimental prosaist. Tankar om romanen. Översättning av Mats Müllern. Norstedts 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.