Ambitionen att skriva en avskräckande bok om amfetaminmissbruk blir hos Stig Larsson en banal och krystad odyssé i hans eget fördärv.

Det här är inte litteratur, säger Stig Larsson. Det är verklighet. När det känns att det håller på ta slut handlar om kärlekens och livets slut. Kanske också om ordens slut, boktiteln står på ryggens yttersta kant, håller liksom på att krypa bort från sitt ordliga hem. Och inuti boken kränger och slänger det i berättelsen om Stigs liv. I berättelsen, som är skriven på ett frankt språk, är han i färd med att upptäcka sig själv.

Det tar sin början hösten 2010, Stig Larsson håller på att dö av ännu en hjärtinfarkt efter ett långvarigt amfetaminmissbruk. Det får honom att sätta sig ner för att skriva en bok för första gången på många år, en bok med det uttalade syftet att få människor att aldrig prova centralstimulantia. Stig vill få med läsaren och skriver därför enkelt och rakt. Lämnar ut sig själv för att få läsarens förtroende, för att få oss att tycka om honom. Det blir, som han skriver, ”lite hejsan-svejsan med kronologin”. Vardagen med det micrade neskaffet, de dagliga turerna till stamhaket och snacket med arbetarna och alkisarna, hans familj, hans stories, hans tjejer, hans minnen av livet blandas huller om buller, hit och dit. Med ständigt inskjutna brasklappar – ”jag inser att det låter konstigt”, ”jag förstår att du upplever det som jag överdriver” – tar han liksom udden ur det han skriver och laddar det med osäkerhet. Och hela tiden under denna stapplande gång försäkras läsarna om att vi snart ska komma fram. Fast han inte vet hur det ska ske vill han få oss att lita blint till på hans förmåga att ta oss dit. Vi ska snart komma fram till varför vi inte ska prova amfetamin, fram till vad som hände med hans äktenskap, fram till Stigs innersta ansikte. Det gör vi aldrig, och här ligger också bokens ambivalenta styrka: vi utlovas fullkomlig uppriktighet av en författare som inte förmår vara uppriktig.

Skriva dåligt

För den som har vant sig vid Stig Larssons roll som sanningssägare i den svenska offentligheten är hans självbiografiska bok en märklig upplevelse. För den som vant sig med Stig Larssons till perfektion utmejslade böcker som Komedin 1 och Avklädda på ett fält är När det känns att det håller på ta slut en märklig upplevelse. Det är som om han skriver med en intuition som inte längre finns, med ett självförtroende som har sinat, och med ett talspråkigt, slarvigt och överförklarande språk som ofta slår över i ren banalitet. När han går förbi Blå tornet måste det förklaras att det var Strindbergs sista bostad, när han berättar om brädspelet Risk redogörs för reglerna, och han söker sig till utsmetade metaforer som ”söt som sockervadd”, som tidigare var klart bannlysta. Har Stig Larsson äntligen lyckats ”skriva dåligt”, vilket var hans uttalade mål både med pjäsen Röd gubbe och diktsamlingen Natta de mina?

Har man läst den samlingen och följt Stig Larssons liv, känner man igen det mesta, vilket gör delar av boken upprepande. Men det är klart, här är tilltalet ett annat, här skriver han för alla.

Misslyckat försök

Det går att säga mycket om Stig Larssons person, den han skriver om. Om hans löjliga narcissism, fåfänga och syn på könen. Eller om att hans konstnärslön, skattebetalarnas pengar, gått till att finansiera ett narkotikamissbruk. Men han försöker åtminstone berätta sanningen, även om det inte är lätt. Vi möter nämligen en författare och människa som är mitt uppe i upptäckten av sig själv, mitt i rekapitulation, mitt i ånger. Han upptäcker för första gången att det han skriver lyser upp delar av ett liv som tidigare dolts i mörker. Men nuet är svårt, om inte omöjligt, att lysa upp. Stig vill inte skada bilden av sig själv och hur självutlämnande han än vill vara, finns det ändå ett stopp, ett golv. Med knausgårdska fingertoppar och känsla för nuet vill han berätta om sin kamp. Det går inte. Han vill skapa närhet, men genom att kalla sig själv för ”du” skapar han istället distans. Stig Larsson vill berätta för oss om amfetaminets fördärv, men han pratar mer om sitt eget fördärv. Har berättar om sin egocentricitet, om sitt åldrande och om att resa upp och ner i klass och renommé men ändå vara kvar där man startade.

När det känns att det håller på ta slut är som att läsa en skiss till ett liv och bara se konturerna, men inte skelettet eller nervtrådarna. Jag tänker på Henri-Georges Clouzots film Mysteriet Picasso när konstnären inte lyckas få till det och utbrister ”det var det här jag ville visa – misslyckandet”.

Sådan är Stig Larssons bok, fast utan den insikten. Den får vi själva läsa in.

 

K.A.Andreas Holmström

Stig Larsson: När det känns att det håller på ta slut. Bonniers, 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.