Vem kan ställa sig ovanför lagen och bli onåbar? Vem har med sin status vunnit en position där lagens bokstav inte längre gäller?
Koncernchefen som i det privata obehindrat kan göra litet si och så med sina affärer, kanske. Ibland verkar det som om samhället har gjort en bytesaffär där chefen i utbyte för de pengar och annan nytta han genererar får en position som onåbar i vissa sammanhang. Kanske också den stora politikerpampen som styr skattemedel litet hit och dit. Då hon själv sitter med nycklarna i handen är det lätt hänt att ingen vågar propsa på att reglerna skall gälla också för henne.
Nåja, även om dylikt säkert förekommer än i denna dag har vi i alla fall blivit uppmärksamma på fenomenet. När man ser uppåt ser man också efter om lagens bokstav är tillräckligt hög för att nå upp till toppen. Media har allt mer effektivt börjat övervaka också ”de onåbaras” position.
Men om vi vänder på steken blir det svårare, det är ju alltid mörkare och svårare att se nere i avgrunden.
Om ett barn tillsammans med åldrande släktingar bor i en bil vintern igenom påbjuder vår lag och norm att socialmyndigheterna rycker in. Vår samhällsmoral kräver också att vi medmänniskor reagerar på sätt eller annat. På samma sätt, om en flicka i 14-års åldern är gravid säger vår lag tydligt att ett brott har begåtts. Lagen kräver att myndigheter vidtar vissa specificerade åtgärder och att exempelvis polis och barnskydd påbörjar sina processer. Igen kräver också vår samhällsmoral att var och en av oss fäster vår uppmärksamhet vid barnet.
Bland utlänningsbefolkningen i Finland tycks det finnas grupper som i motsats till tidigare nämnda chefer och pampar har sänkt sig under lagens bokstav. I stället för att ställa sig över den har man med seder och bruk, som inte på något sätt är förenliga med vare sig regler eller moral i samhället i övrigt, byggt sig ett utrymme dit lagen och dess väktare inte når och inte går.
Utrymmet finns ofta i rännstenen och kännetecknas å ena sidan av ytterlig misär, och å andra sidan av kulturell enhetlighet som står utanför den kultur majoritetsbefolkningen i vårt samhälle representerar. Dessa ibland rätt avskyvärda seder och bruk får då en karaktär av kulturella egenheter och ett sätt för oss att motivera varför vi inte ingriper är att hänvisa till kulturell känslighet och respekt för den andra kulturen.
Bullshit, om ni frågar mig. Respekt för det annorlunda är väl bra, men respekt för människovärdet är ändå viktigare. Framom vår kulturella tillhörighet är vi alla människor, och till exempel barndomen är skyddad vare sig barnet är finlandssvenskt eller östeuropeiskt. Vi är inte för bra för att känna igen och ta itu med lagbrott även om de begås bland tiggare. Vi ska inte vända bort blicken bara för att offret inte är en av oss.
Jag kan kanske svälja att några av oss går förbi utan att vända oss om. Men jag har svårt med att myndigheterna visar så mycket ”kulturkänslighet” att dessa grupper tillåts ställa sig utanför de skyddsnormer som vi upprättat för att ge medlemmarna av vårt samhälle ett människovärdigt liv.
Ida Staffans
med ett civilkurage som hon inte är stolt över idag.
