Prag, 1978. En grönsakshandlare placerar i sitt skylfönster, mellan löken och morötterna, en skylt med den socialistiska parollen ”Proletärer i alla länder, förena er!” Varför gör han så? Kring den skenbart enkla frågan bygger Václav Havel sin essä från samma år, De maktlösas makt (på svenska i Havels En dåre i Prag, Symposion 1990). Är det kanske så att grönsakshandlaren personligen är så entusiastisk för arbetarklassens sak att han känner ett oemotståndligt behov att meddela världen detta? Knappast. Snarare är det så att skylten kommit med grönsakerna från grossisten, och att det helt enkelt ”hör till” att ställa fram den. Motsvarande paroller spriddes ju i butiker, på kontor och skolor runtom i östblocket.

Grönsakshandlaren bryr sig just inte om vad det egentligen står på skylten, och det gör inte heller budskapets presumtiva mottagare. Kontoristen som besöker grönsakshandeln noterar om det finns tomater eller inte, men vad det stod på skylten kan hon inte svara på – trots att hon nyligen själv satte upp en likadan på kontoret. Skylten ser ut som kommunikation, men ingen tycks kommunicera. Ändå är grönsakshandlarens skylt oerhört viktig. Hela det totalitära systemet står och faller med upprepandet av dessa ideologiska slagord, som ingen läser. Texten på skyltarna är likgiltig, men deras närvaro tas för given, och om en skylt inte finns där den ”borde” finnas, så noterar man det omedelbart.

Om grönsakshandlaren vägrade skylta skulle han anklagas för att vara illojal. Och vägrar han helt delta i den ideologiska teatern, slutar han delta i omröstningar som alla vet inte är några verkliga val, börjar han säga sin uppriktiga mening vid högtidliga tillfällen och så vidare, får han snabbt problem. Han degraderas på jobbet och får ge upp tanken på en semesterresa till Bulgarien; barnens fortsatta utbildning hotas. Hans arbetskamrater tar misstänksamt avstånd från honom och trakasserar honom – naturligtvis inte på eget bevåg, utan enbart på grund av ”förhållandena”, alltså för att de själva skulle bli misstänkta om de inte deltog i utfrysningen av honom. Det finns inget System som ”utifrån” kräver detta beteende av dem, utan det att folk beter sig så är själva Systemet. Havel kallar det för samhällets ”självtotalitarism”.

Grönsakshandlarens skylt förmedlar alltså ett ”fördolt men ändå bestämt budskap”, som Havel uttrycker så här: ”Jag, grönsakshandlare XY, är här och jag vet vad jag ska göra: jag uppför mig som det förväntas av mig; man kan lita på mig och kan inte förebrå mig något; jag underordnar mig och har därför rätt till ett lugnt liv”. Det är skyltens innebörd, och därför är det sekundärt vad exakt som står på den. Men som Havel påpekar skulle grönsakshandlaren aldrig ställa fram en skylt i sitt fönster med texten ”Jag är rädd och underordnar mig därför utan villkor”. Inte för att påståendet inte stämmer, utan just för att det gör det. Att så entydigt kungöra sin egen förnedring skulle vara outhärdligt. Havels centrala poäng är att ideologins, i det här fallet den socialistiska ideologins, viktigaste uppgift just är att hjälpa den enskilde att dölja sin självförnedring för sig själv. Skylten som förkunnar grönsakshandlarens förnedring anspelar samtidigt på ”vissa högre plan av osjälvisk övertygelse” som gör det möjligt för honom att säga sig själv: ”Varför skulle egentligen inte proletärer i alla länder förena sig?” Han kan nu dölja de ”oädla” bevekelsegrunderna för sin lydnad bakom en fasad av något ”högre”. Ideologin ger alltså grönsakshandlaren ett alibi, en illusion av att vara en värdig och moralisk person, och gör det just därigenom lättare för honom att handla omoraliskt, att blunda för sitt eget existentiella förfall.

Havel förfäktar inte cynikerns tes att det sist och slutligen ”bara” är pengar eller makthunger eller folks rädsla eller bekvämlighet som styr, och att allt snack om moral och ideal är tomma ord. Tvärtom. Det han vill påminna läsaren om är just att ideologins lögnaktiga teater är något en människa väljer att spela med i, att ett ”liv i sanning” alltså är möjligt, och är frånvarande bara där det avvisats. Dessutom är lögnens verktyg, ideologins moraliserande ord, visserligen tomma, men poängen är att de är nödvändiga för att strävan efter sådant som bekvämlighet eller makt ska kännas lockande och meningsfullt. Det vore helt enkelt outhärdligt att tänka om sig själv att det enda man bryr sig om är ett bekvämt liv och en semesterresa till Bulgarien. Brecht hade fel, det är inte så att man först skaffar mat på bordet, och att man funderar på moralen först när man är mätt. Tvärtom: utan moral, om så bara i undanflyktens och det falska självrättfärdigandets form, fastnar maten i halsen.

Lyssnar man noga på cynikerns svada, hör man faktiskt att hon talar med det indignerade sanningsvittnets förbittrade röst. Hon vill alltså ge sken av att hon, i motsats till fega idealister och bekväma kälkborgare, drivs av ett ”högre intresse”, nämligen viljan till sanning. Cynikern är alltså lika beroende av ett ideologiskt alibi som den mest högljudda idealist. Det som kallas idealism och cynism är bara två ytterlighetspositioner på en moralisk Gauss-kurva, vars stora massa utgörs av en ”förnuftig”, alltså i lämpliga proportioner småskuren och uppblåst, ”realism”, men där också ytterligheterna består av en legering av räddhågset självisk beräkning och ideologisk idealisering.

Nu kanske någon tänker att det är tur att man lever i ett fritt samhälle, och inte behöver förnedra sig och skylta med ideologiska lögner som Havels grönsakshandlare. Men vi är alla grönsakshandlare. Det ideologisk-moraliska falskmynteriet pågår ständigt i privatlivet och i offentligheten: det som i verkligheten är feghet inför andra och sig själv presenteras som försiktighet, omtanke, tolerans, lojalitet, respekt, och så vidare i ändlösa variationer. I våra skyltfönster syns inga paroller om solidaritet, men de fylls istället av reklam som upprepar budskapet att du genom att köpa saker kan visa vem du är, och samtidigt bekräfta både (ingen noterar paradoxen) din tidsenlighet och din fördomsfrihet. Skräcken för att ställa sig utanför konsumtionshetsens kollektiva galenskap, som det vore outhärdligt att erkänna, maskeras som strävan efter individualism.

”Men ingen tror ju på reklamen”. Nej, kanske inte, men man behöver heller inte ”tro” på ideologins lögner; som Havel påpekar räcker det att man beter sig som om man trodde på dem. Privat kan grönsakshandlaren ironisera friskt över hur föga socialismens pompösa slagord motsvarar verkligheten. Men det att han utan att känna sig förnedrad kan skylta med ”Proletärer i alla länder, förena er”, men inte med ”Jag är rädd och underordnar mig därför utan villkor”, visar att han i grunden ändå accepterar ideologins anspråk. På samma sätt kräver våra reklammakare inte att vi ska köpa deras budskap, bara vi köper deras produkter. Reklamen idag är ofta uttalat självironisk, den säger: ”Se så löjliga försäljningstrick vi jobbar med, ingen är väl så dum att den går på dem?” Du fnissar instämmande att nej, så dum är väl ingen – och så köper du produkten.

 

Joel Backström

2 kommentarer

Grönsakshandlare är vi allihopa | Sofie Staras känsla för ord 24 januari, 2013 - 18:32

[…] är för övrigt en länk till Joel Backströms kolumn i Ny Tid. Kolumnen handlar om det han talade om under lördagens filosofiträff och ledde till en […]

Reply
Ernst Mecke 27 januari, 2013 - 17:43

Joel Backström’s kolumn gets my agreement only as far as it reports Václav Havel’s thoughts: I think it quite believable, even convincing, what Havel writes about the situation and the thoughts of that grönsakshandlare in Prag in the year 1978. But I do not agree to the way how Joel Backström elaborates on the matter:
What J. B.’s formulations are reminding of is his own characterization of the cynic, who claims for himself a better/stronger ”viljan till SANNING”, but the ”Truth” which J.B. is preaching is just a very conventional one, namely that ”vi är alla grönsakshandlare”. Jaha, and yawn! To blame really everybody is one of the safest ways to prevent any change in the situation, especially if one does not formulate any alternative. Partly because if gives the impression that the phenomenon is anyway inescapable, partly because humans in fact do not like to feel stupid because of for no effect having given up even those few comforts which they otherwise might have kept for themselves by ”doing as everybody else is doing anyway” …
Thus, IF one would want the situation to change, then it might be good to (a) offer alternatives, and (b) to point out where it might be most helpful to begin with the change.
As to (a), I was already many years ago offering to Ny Tid a longish paper which was describing different ways of opinion making: what Havel describes and J.B. is accusing us of is the usual phenomenon of ”political correctness”, which in turn is the result of what I still call ”monkey think” (= opinion making on the basis of hearsay in the widest sense), to which the alternative is ”rat think” (= opinion making on the basis of impressions from one’s own experience). Monkey think (resulting in political correctness, fashion, trends and similar) is something which our society is in fact suffering from to quite some degree. But (a) the possibility to use one’s own head and draw own conclusions from reasonably well-established facts is in fact there – in natural science it is even required. And one professional group in which it would be especially necessary to develop this rat think are (b) the professional opinion makers, i.e. journalists:
The meanwhile classical example is the way how the events of 11 september 2001 are written about in ALL of our mainstream media. This in spite of the fact that it takes less than 5 minutes to show by means of simple school physics that the official report of the events in Manhattan on that day CANNOT be true (as being in conflict with the laws of physics). There is in Svenskfinland exactly ONE journalist who was going against that mainstream (well, at one instance he was helped by one other one), but all the others, in spite of certainly having learned that bit of physics at school, are just following the trend. And if one asks why, well, in one case which I personally know of it was simple fear (”if one writes something critical, will one ever get a visa to the USA – it would be a very serious handicap for a journalist not to be able to travel there, and just look what happened to Günther Grass and his possibilities ever to get to Israel …”).
Summing up: (a) there are indeed alternatives to ”political correctness” as described by J.B., but (b) a whole professional group which would be especially important in this context is (by being subject to the whims of employers, politicians, and the job market in general) pretty much still in the situation of that grönsakshandlare as described by Havel.
Thus, would it be an idea to open a discussion how to improve the professional situation of our journalists?

correctness”

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.