I januari 2012 begick den norske författaren Stig Sæterbakken självmord, 46 år gammal. Han debuterade år 1984 med en diktsamling, och har sedan det skrivit både romaner, essäer och annat. Hans sista roman blev Genom natten, som postumt tilldelades litteraturpriser i Norge. För den som vill dra biografiska paralleller går det lätt att hitta både död, självmord, sorg, ångest och livssvårigheter i Genom natten. Själv är jag inte så förtjust i biografiska tolkningar, i synnerhet inte om de utgör ett ändamål i sig själva. Visserligen är litteratur och konst skapelser av människor, och präglas av deras personlighet, tankar och känslor – men jag tror inte att vi hittar svaret på varför Sæterbakken tog sitt liv i sin sista roman.

Genom natten handlar om tandläkaren Karl Meyer som tillsammans med frun Eva har två barn, Stine och Ole-Jakob. En bit in i boken lämnar herr Meyer sin fru för den yngre Mona – otrohetens lockelse leder snabbt till skilsmässa. Romanens jag och berättare är Karl Meyer – de andra vet vi egentligen inte så mycket om, de fungerar mest som statister. Tid och rum växlar, eller åtminstone känns det så, vilket ibland skapar en viss förvirring hos mig som läsare. Något mörkt vilar över romanen, vilket är typiskt för Sæterbakken, och det förstärks av bokens så gott som helsvarta omslag. Det här är ingen ljus, glad och livsbejakande berättelse.

Det jag ogillar mest är romanens tröga start. Det är inte förrän drygt 100 sidor in i boken som berättelsen börjar ta fart (boken är 261 sidor lång). Och vi ser allt ur Karl Meyers perspektiv: det är han som berättar, och det är hans känslor, tankar och funderingar som läsaren får ta del av. Något som ibland blir för mycket. Jaget i boken beskriver ofta sådant som jag inte tycker tillför berättelsen något. Jag ogillar också slarvfelen: bokstäver och ord som fattas, bokstäver som blivit fel, syntaxfel och stilnivåer som inte talar med varandra. Observera emellertid att jag läst den svenska översättningen.

I berättelsen blir paret Meyers son, Ole-Jakob, isolerad efter föräldrarnas separation och drar sig tillbaka. Och så kommer katastrofen: en kväll då Ole-Jakob är berusad tar han bilen och kör i väg. Då han i fyllan och villan styr över i fel körfil är olyckan framme. Ole-Jakob dör. Och pappa Karl känner skuld, samtidigt som han sörjer. ”Jag såg inte att min pojke var illa ute. Det som måste finnas för att orka fortsätta hade övergivit honom.” Begick Ole-Jakob självmord?

Genom natten handlar i huvudsak om en far som förlorar sin 18-årige son, om sorgen, om skulden och om kampen för att orka fortsätta, om sökandet efter svaret på frågan ”Varför?”. Ändå känns det inte som om jag som läsare får en känsla av hur det är för en förälder att mista sitt barn. Det är som om en glaskupa vilar över texten och hindrar läsaren att riktigt komma in i den.

I svallvågorna efter sonens död reser Karl Meyer bort, med ett hus i Slovakien som mål. Det sägs att besökarna möter sina värsta rädslor i huset – och här börjar det bli spännande. Det är här Sæterbakken är som bäst.

Det är synd att Sæterbakken inte kommer att skriva fler böcker, för onekligen var han en bra författare, även om Genom natten inte tilltalade mig särskilt. Jag tror att det här är en sådan bok som man antingen älskar eller hatar; därtill finns det en risk att de som vill ha spänning och handling inte orkar ta sig fram till huset i Slovakien.

 

Petter C. Björk

 

Stig Sæterbakken: Genom natten.
Översättning och efterord av Niklas Darke. Vertigo förlag, 2012.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.